Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Holger Ahlenius: Pär Lagerkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HOLGER AHLENIUS
Ibland tycks han finna en ljusglimt i
kärleken, men så heter det åter:
Kärleken är intet. Ängesten är allt,
ångesten över att leva.
Gör du mitt liv ödsligt och kallt!
Efter solen vill jag ej treva.
Och likväl stannar han till sist i ordlös
vördnad inför universums gåta.
”Den svåra stunden” är den gemensamma
titeln för de tre små enaktare som utkommo
1918. Diktaren har här givit till formen
sammanpressade och förtätade dramatiska
visioner av själva dödsögonblicket, de två
första pjäserna återge sålunda de drömmar
och syner ur det förflutna som genomfara
den döendes hjärna kort före själva
dödsminuten. Det är den döendes uppgörelse med
sitt eget föregående liv, vars människor och
gestalter skymta förbi i meningslös och ändå
meningsfull förvirring. I den tredje pjäsen
äro personerna icke blott hallucinationer i
en döendes hjärna utan själva döda, de
fortsätta efter döden sin tillvaro i en meningslös
skräckvärld, där allt är mörker och tomhet.
Det är tydligt, att Lagerkvist, liksom de
tyska expressionisterna, i dessa pjäser direkt
anknutit till Strindbergs drömspelsteknik.
Det är här fråga om en medveten konst, som
direkt avser att återge drömmens intryck
och uppfattningssätt, och diktaren utnyttjar
scenkonstens möjligheter i form av grälla
belysningseffekter och suggestiva
dekorationsformer. Liksom moderna tyska och franska
scenkonstnärer vill han reteatralisera teatern,
vars uppgift icke längre är att återge ett
stycke verklighet utan att ge uttryck åt och
suggerera något. Han har också, särskilt i de
två första pjäserna, nått en viss verkan, om
man än numera finner den diffusa halvdager,
vari de utspelas, alltför teateraktig.
I samma teknik når Lagerkvist starkare
suggestiv verkan i enaktaren ”Himlens
hemlighet”, som ingår i ”Kaos” (1919), även det
en betecknande titel från detta skede. Här är
det fråga om en kosmisk vision, på det
världsklot som höjer sig i scenrummet sitta, ligga
och kräla underliga människovarelser, lytta
andligen eller lekamligen. Människorna äro
förtvivlat ensamma var och en med sitt öde,
och ingen kan finna någon mening däri, ingen
finner himlens hemlighet. Var och en är blott
upptagen av sitt, för varandra ha de blott
likgiltighet, hån, förakt, hat. Det är en bild
av livet självt. Så kommer Ynglingen, träffar
Flickan, och med kärlekens makt ljuder för
ett ögonblick en ton, som gör världen skön
och människorna milda. Men tonen har strax
förklingat, kärleken är blott en flyktig dröm,
en illusion som icke blir förstådd, och
Ynglingen ”hoppar av”. Det blir en sekunds slö
förvåning bland klotets människospillror,
men i nästa nu återgår var och en till sitt,
tillvarons meningslösa spel fortsätter, som
om ingenting hänt.
Det ännu mer personliga uttrycket för
samma känsla av tidens hopplösa förvirring,
av tillvarons fullkomliga meningslöshet och
människans totala ensamhet med sin
livsångest, utgör prosamonologen ”Den
fordringsfulla gästen”, som också ingår i ”Kaos”.
En resande tar in på ett hotell, där allt är
i oordning, där allt skall rivas och byggas
om, och där alla äro upptagna på sitt håll.
Han, som vill söka i fred och ro komma till
klarhet, finner ingen fristad i allt detta
oväsen — ”men just i dessa år skall du leva,
just i dessa”. Ären rulla och hans hår blir
grått utan att han kan finna meningen med
det hela, meningen med sig själv.
Människorna ha bara hån till övers för hans
frågor, en hänvändelse till ”direktionen” blir
också resultatlös, den intresserar sig inte ens
för individen i fråga, som till slut vandrar
bort i det mörker varifrån han kommit. Inför
oändlighetens perspektiv känner han
åtminstone stillhet och ro, men någon visshet finner
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
