Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Seán O’Faoláin: Bombfabriken. Novell. Översättning av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BOMBFABRIKEN
”... låt mig ej sitta som fågeln i buren
lilla flicka min ...”
Eller också brukade de läsa aftontidningen
framlänges och baklänges, delande den
mellan sig tills den till slut bara var en
skrynklig boll. Sedan kom Norah och drog
ut sina små brev ur barmen, och de mottogo
dem medan de ännu voro varma av beröringen
med hennes hull men glömde henne när de
börjat läsa.
Ibland, när Norah fört många bud med sig,
voro de riktigt uppsluppna. Och när hon
haft mycket att berätta utifrån staden kunde
de sitta i timtal och diskutera. De lockades
också ur sin tystnad de sällsynta kvällar, då
mamma Dale kom på besök. Hon ägde huset
och var den enda andra kvinna, som kände
till Bombfabriken. Hon hade en liten butik
för begagnade kläder på nedre botten och
bodde i våningen mellan den och
Bombfabriken.
Hon ville i allmänhet inte besvära dem,
rädd för att de inte skulle tycka om hennes
gumprat, men en kväll då och då öppnades
dörren och där stod hon mellan dörrposterna,
hög och smal i dunklet som en medeltida
portalstaty, en smärt pelare utmejslad i
kvinnoskepnad. Hon var en beundransvärd
gammal kvinna; till och med Sean och
Caesar, och de voro ändå grova, råbarkade
karlar, kunde inte hitta på någon annan
benämning på henne, och när hon tittade ned
på dem med sin barnamjuka blick och sin
lutande panna, knäppande upp sin lilla mun,
som var skrynklig som ett tygstycke, till ett
litet mysande leende, brukade de vifta en
otymplig hälsning eller le ett idiotiskt leende,
ty de förstodo sig inte riktigt på dessa
moderliga ögon och dessa liksom i smärta tillknipta
läppar.
En regnig kväll kom hon upp tidigt —
första gången som hon inte vid denna tid var
i kyrkan för att be förböner för dem — och
de sågo på hennes regnglittrande schalett,
medan Norah sprang fram och hjälpte henne
av med den under låtsad förskräckelse över
att hon varit ute en så regnig kväll. Men
hon tog lugnt av sig kappan och log mot
dem:
— Det är väl de allra bästa kvällarna att
gå ut i, de regniga, när ingen är ute och kan
snoka efter mig. Hade det varit en vacker
kväll, så hade jag måst gå en timme omkring
på torget utan att våga gå in genom min egen
port, därför att jag trott att en karl, som
bara var ute för att komma åt en sup efter
stängningsdags, gick och bevakade mig. Men
en sån här kväll är bara bortsprungna kattor
och polisen ute. Och hur mår Leo? Hon
vände sig till den yngste av dem.
Han nickade glatt mot henne.
— Jag gick ut för att be för er, fortsatte
hon, och för ert stora arbete, men jag fick
håll i sidan och måste gå hem igen. Och
varför skulle jag behöva be för er, när ändå
Gud alltid håller sin hand över irländska
gossar. Titta här, Sean, vad jag tagit med mig
åt dig.
Det var en flaska lättvin. Han sträckte ut
sin stora näve och tryckte hennes magra
hand.
— Åj, åj, jämrade han sig på skämt, och
jag som inte varit i en krog på två månader.
— Nå, då får du inte smaka det här
heller.
— Va? Sean försökte se ut som den
mod-stulnaste i världen.
— Inte en droppe! Bara du fick din
stora trut till flaskan, så var den slut i ett
nafs.
Hon skrattade åt honom.
— Å nej, jag bara skämtar med er. Ta
den, Norah. Den är för er alla. Jag ber för
edra själar och bringar vin åt edra kroppar.
Norah, du förstår mig?
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
