Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Seán O’Faoláin: Bombfabriken. Novell. Översättning av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BOMBFABRIKEN
stönade, och Leo skakade suckande på
huvudet.
— Nu tar vi om det sakta, sade Sean, och
när han för ett ögonblick lyfte nålen från
skivan för att veva upp grammofonen, kunde
de höra regnets smatter mot plåttaket och
kyrkklockan slå kvarten. Sedan börjades
ceremonien omigen.
”På en kulle bak ringlande bäcken
där gräset skimrar i rött”,
sjöng barytonen för hundrade gången denna
kväll, nu så sakta som en
begravningsmarsch.
— Nu! ropade Sean, väldig bredvid henne.
— Och där kåkåkå bububu bunden, sade
barytonen återigen.
— Nej, sade Norah och ruskade på
huvudet.
— Vi tror, sade han, att det antingen är
”och där blåklockor buga för vinden” eller
”och där kyrkklockor ljuda i rymden”. Men
vänta ett slag, så skall vi ta det dubbelt så
långsamt.
Den stumme schackspelaren tittade upp och
sade med en stämma, som var låg av
bitterhet:
— Sluta nu!
Caesar var mycket olik boxaren — en lång,
tunn figur med en askets eller fanatikers
ögon, av vilka det ena satt litet snett, så att
man aldrig lyckades fixera hans blick, men
det var hans långa böjda näsa, hans håliga
kinder och hans långa hals, som givit honom
hans namn.
— Så ja, Caesar, gäckades Sean. Ett litet
varv till. Bara en gång till. Och var och en
lyssne med yttersta uppmärksamhet och
vördnad, och i stunder av nöd och frestelse
— han rabblade ett citat när han återupptog
ceremonien på nytt, och schackspelaren flög
upp och slängde fram sin hand mot
apparaten.
Då blev med ens mannen med den
krossade näsan mörk av vrede och gick inpå
honom.
— För Guds skull låt den ta igen sig nu,
sade Caesar.
— Varför det? skrek Sean. Vad ha vi
annars här att sysselsätta oss med?
— Sean, bönföll flickan, medan Leo satt
tyst och betraktade de tre med dyster uppsyn.
Så här hade det varit nu i Bombfabriken i en
månads tid.
— Låt bli den! skrek Sean.
— På en kulle bak ringlande bäcken,
jämrade sig den döende barytonen.
— Stäng av den eller också slår jag sönder
den, sade Caesar och krossade med ett
knytnävsslag den roterande svarta skivan, och
regnets smatter hördes åter på det
korrugerade taket. Boxaren var ursinnig. Han körde
handen i bakfickan, och en revolvermynning
glimmade till. Norah kastade sig emellan dem
på sekunden, men medan de kämpade gingo
två skott av och luften fylldes med söt
krutrök. Med ens blevo de alldeles lugna och
sågo efter att ingen blivit sårad, varefter de
återvände till sina platser. Caesar fingrade
på sina schackpjäser. Vid brasan satt Sean
och plockade ut de tomma patronhylsorna
och kastade bit efter bit av den krossade
grammofonskivan i elden, buttert åseende,
hur styckena flammade upp i häftiga lågor.
I hemlighet lyssnade vi alla spänt efter något
ljud, som skulle förråda att skotten hörts ned
på gatan. Nora tog av sig sina skor och kände
på sina våta fötter, och för att fylla ut den
plågsamma tystnaden, vände hon sig till den
unge.
— Inte en enda depesch i kväll, sade hon.
Men jag mötte Frank Boland.
— Var har han varit?
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
