Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Seán O’Faoláin: Bombfabriken. Novell. Översättning av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SE ÄN 0’FA0LÄIN
-— Han har varit uppe i bergen och i
Dublin och Kildare också.
— Min hemtrakt, sade Leo. Var var han?
Clane eller Sallins eller Celbridge? Hade
han något nytt att berätta?
— Han sa att det regnade mycket där.
— Ändå bör det vara lågvatten nu, sade
Leo.
— Han sa någonting om lågt. Han brukar
lägga märke till sånt.
— Han brukar det.
— Det kanske var om vattenståndet han
sa det, sade hon. Men han tyckte bäst om
bergen, trots att det var kallt och bistert där.
Han sa att vägarna voro som kärr och att
vattnet forsade utför klippbranterna som
snöskred.
De kunde se att Caesar lyssnade, och Sean
balanserade en bit av den sönderslagna
skivan på fingertopparna.
— Där ute, sade Leo med längtan i rösten,
är varje pöl en stor sjö.
— Och varje krog, sade Sean, är full med
folk.
Han tänkte på de vadmalsklädda bönderna
med sina ölstånkor och lukten av myr och
ladugård i kläderna och på deras askspön,
med vilka de ritade figurer i spotten på det
sågspånsströdda golvet.
Leo vände sig till honom.
—- En fradgande stånka öl skulle allt
smaka dig nu, Sean? retades han blygt.
— Det är inte ölet jag längtar efter,
sade Sean och reste sig och gick till
sängs.
När han gått, sågo de på varandra, som
folk brukar göra när de hört ett egendomligt
ljud och undra om någon av de andra kan
förklara det. Och då ingen sade något, steg
Norah upp och gick ned till mamma Dale.
De visste, att hon måste undra på vad som
inträffat, uppskrämd av skotten. De två
kvarvarande hörde hur Norah gick utför trappan,
hur dörren in till den gamla öppnades och
därefter en kort tystnad.
— Jag var en gång i Sallins, sade Caesar,
när de hörde skri efter skri genljuda genom
det tysta huset. De hörde Norah rusa uppför
trappan, och när hon stod flämtande framför
dem, var hennes ansikte lika blekt som hennes
barm. Hon pekade mot golvet, och när de
oförstående tittade dit, sågo de två små runda
hål, som borrats av kulorna från Seans
revolver.
De funno den gamla sittande i sin länstol
som om hon sovit, med varje hårstrå på sin
plats och armarna på armstöden, kroppen
upprätt som på en karyatid, vilken på sitt
huvud bär en tung börda, men när Leo lade
sin hand på hennes nacke blev den våt och
klibbig av blod, och blodet var ännu varmt,
trots att huden redan berörts av dödens bistra
kyla. Så lämnade de henne, trots allt vad
Norah sade, när hon gråtande av ursinne och
sorg, halvtokig av båda delarna, protesterade
mot Caesars befallningar, som uttalades med
fanatikerns sammanpressade läppar. Varken
präst eller läkare ville han tillkalla; hon var
död, kall som en sten redan, präster och
läkare kunde inte göra henne något gott
längre. Han såg kyligt på, när Norah förde
en spegel till hennes läppar för att se om
ännu något liv fanns kvar, och när glaset
förblev lika blankt ryckte han på axlarna,
som om han velat säga: ”Vad var det
jag sa.”
— Låt oss böja knä och be för henne, sade
han, kanske med avsikt att lindra flickans
smärta, kanske för att få tid att i lugn och
ro tänka över situationen. I varje fall kunde
han inte förestava våra böner utan stakade sig
och stammade, och Norah steg upp och
bestormade honom igen.
■—- Arbetet måste till varje pris fortsättas,
sade Caesar. Om hon inte kan föras bort i
hemlighet, så måste hon stanna här.
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
