Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Seán O’Faoláin: Bombfabriken. Novell. Översättning av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BOMBFABRIKEN
Men Norah förbannade honom och kallade
oss alla för en samling pultroner, medan
Caesar lade ett krucifix mellan den dödas
fingrar och en duk över hennes ansikte, och
när de gingo upp för att gå till sängs, följde
Norah efter dem steg för steg under ideliga
smädelser.
Hela natten igenom hörde Leo, hur hon
kastade sig oroligt på sin brits, och på
morgonen såg hon utvakad ut och darrade
på handen. Den dagen dröjde det så länge,
innan de började arbeta, att lamporna inte
började susa, förrän kärrorna redan skramlat
hem igen och solrektanglarna försvunnit från
köksgolvet. Sedan upptäckte Sean, att en
damejeanne med salpetersyra hade spruckit
bakom sitt halmhölje och runnit ut, och han
hade ingenting annat att göra än att slå dank
hela den dagen.
Dessa sysslolösa timmar knäckte honom.
Han vandrade utan mål omkring i huset, och
de hörde honom till och med gå in i den
döda kvinnans rum. Han kom ut till Norah,
där hon satt i köket och skar bomullen i
långa stycken för bomberna och försökte
pladdra med henne om sina barn, och när
hon inte brydde sig om att svara gick han
ut och stökade omkring i det obegagnade
rummet åt gatan. När hon gick efter för att
se vad han höll på med, fann-hon honom
stå vid fönstret och titta på barnen, som lekte
i solskenet. Där stod han vid ena sidan av
fönstret och hon vid den andra, förtjust
tittande, tills den instängda luften höll på
att kväva henne och hon flydde tillbaka till
sitt arbete. Det var en gammal
skräpkammare fylld från golv till tak med lådor,
kistor och koffertar, i vilka och på vilka alla
slag av en gång avhållna penater numera
levde — eller rättare sagt dogo i dammig
och illaluktande tillbakadragenhet. För henne,
som var för ung att bry sig om någons
förflutna, berättade dessa snäckskal på sammets-
dynor, dessa rader av spruckna karaffer, den
uppstoppade räven under sin glaskupa (med
ett särskilt hål för svansen), alla dessa ömt
bevarade, värdelösa ting om hur den gamla
kvinnans hj ärtesträngar brustit en efter en.
Hon visste att mamma Dale hade bevarat
dem — liksom alla kvinnor göra det —
därför att de tro att så länge de se dem framför
sig är deras förflutna ännu icke dött, deras
liv ännu icke tilländalupet. Under långa
tråkiga dagar tillbragta i många hus, som
låtit upp sina dörrar för att gömma henne
undan efterspaningar, hade hon blivit
förslagen — hon avskydde sig själv för att
hon var så förslagen i att nosa reda på
hemligheterna bakom sina kvinnliga
bekantas kuriosaföremål — porslinsskon (från
Youghal), filigranstallriken (från
Orientaliska utställningen), den opolerade
silverkaffekannan (lysningspresent),
”Världslitteraturens mästerverk”, aldrig uppskuren,
”Mänsklighetens historia”, aldrig läst,
alltsammans minnen, gravstenar över ett dött
förgånget. När hon själv blev äldre, skulle
också hon, det visste hon, samla sina
minnesmärken och älska dem som gamla människor
älska gamla saker och betrakta dem med
ömhet och omsorgsfullt bevara brudkortet
och den fina väggklockan med sin
mässings-plakett till åminnelse av det första avgörande
steget ut ur ungdomen.
— Sean, ropade hon, kom ut ur den där
förbaskade likboden.
Men han hade hittat ett fotografialbum
med röda sammetspärmar och
mässings-knäppe och en speldosa, som spelade en
vemodig liten visa, när man vände bladen:
”Mitt hem, mitt hem,
till dig min längtan står.”
Han öppnade det åter och åter och ville
inte gå in till henne.
3. — B. L. M. 7.
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
