Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Seán O’Faoláin: Bombfabriken. Novell. Översättning av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BOMBFABRIKEN
skönhet har sin upprinnelse i friheten. Shelley
var visare än Keats, mera mänsklig, mera
sann. Om Keats inte varit poet, en ung man
med estetiskt sinne, skulle han ha varit en
abstrakt rationalist. Han med sitt ”truth is
beauty”! En maniké, en fördömd maniké
skulle han ha varit, han som alla abstrakta
tänkare — som Augustinus. Gaudium de
veri-tate! Jag säger Gaudium de libertate. Hela
den irländska kyrkan följer den augustinska
kursen. De föser ihop oss till en
boskapshjord, de inringar oss, de motar oss uppför
landgången till himlen, de tar oss i
nackskinnet och slänger in oss i himmelriket
antingen vi vill eller inte. Så har det alltid
varit, de har varit så rädda för helvetets eld
att de aldrig haft någon tid över åt Kristi
ljus. Skolastiker utan skolastikernas skarpa
förstånd, medeltidsmänniskor utan
medeltidsmänniskornas skönhetssinne. Om bara
människan fick vara fri, verkligt fri, om hon
bara kunde få vara som Gud skapade
henne ...
Men Norah kunde ha slagit till honom.
Och hon lämnade honom, därför att hon inte
kunde behärska sig längre, och gick uppför
trapporna på sitt lustigt och näpet vaggande
sätt och lutade sig mot den månbelysta
fönsterposten, tänkande att den döda kvinnan
var den lyckligaste av alla, önskande vid den
döde Kristus — hon hädade i raseri och
förtvivlan — att hon låge framstupa på de gröna
fälten, som hon kunde se i månskenet bortom
staden. Medan hon stod där, ljödo
kvart-och halvslagen från tornet, och hon lyssnade
till dem med sjunkande mod, då hon tänkte
på människorna i bergen, på kvartermästaren,
som väl nu traskade genom kärrmarkerna till
sina ammunitionsdepåer eller satt framför
elden i en bondstuga och noterade i en solkig
anteckningsbok — bara så många bomber,
bara så många granater, förbannande dem
och alla för att de inte förmådde mera, när
människoliv och en stor sak berodde på deras
ansträngningar. Hon gick trött till sängs och
kände sig så ensam där hon låg att hon grät
över mörkret och tomheten i huset som ett
litet barn.
Det var endast genom en ren
viljeansträngning som hon lyckades stiga upp på
söndagsmorgonen. När hon såg på klockan fann hon,
att den bara var halv sex, och då hon i
detsamma hörde den första kyrkklockan ringa
svagt över hustaken beslöt hon sig för att gå
i mässan. Morgonen var så mörk, att hon
måste tända ett ljus, och det påminde henne
om julen, då man tänder ljusen på julbordet
även mitt på dagen. Hon smög sig ned förbi
Leos dörr, och när hon tittade ditåt, märkte
hon, att den stod öppen. När hon kikade in,
fann hon, att sängen var tom, och hon kunde
inte höra någon andas. Hon letade igenom
vartenda rum — hon öppnade till och med
den dödas dörr och tittade in. Där i det svaga
ljuset bakom de fördragna gardinerna satt
den döda kroppen lika stilla och statylik som
de lämnat den. Fruktan grep henne, och hon
störtade bullrande utför trapporna ut på
torget och vågade inte tänka på Leo eller
någonting, förrän hon nått fram till
munkarnas kapell. Det låg bortom en vid betesmark;
över gräset vilade en mjuk dimma liksom
frost, och genom gryningsdunklet lyste
kapellets gotiska fönster gula som fönstren på ett
leksakshus. När hon kom fram passerade en
ström av människor från sjukhuset för de
obotligt sjuka mittemot, blinda, krymplingar,
halta, lemlästade och människor, vilkas
sjukdomar voro dolda för ögat. Ingen sade något
när de skyndade in till mässan —- alla
frysande och tysta med undantag för fötternas
skrapande på den våta sandgången,
runtomkring den sovande staden. Det var som om
de stumma och sömnlösa samlats för att njuta
den fridens gåva, som sömnen förvägrat dem,
brådskande för att rycka åt sig gåvan, innan
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
