Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Hugh Walpole: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BREV FRÅN LONDON
Den-och-den äntligen skall göra sig själv
rättvisa. Eller måste vi som så många gånger
förr nöja oss med goda böcker med samma
gamla goda namn på titelbladet — Shaw,
Wells, Trevelyan . . . och så kanhända ett eller
ett par yngre namn — Morgan, Campbell,
Bates... och till äventyrs ett nytt namn?
Hur kommer det att lyda? Tompkins,
Cromwell, 0’Callaghan . . .?
Jag tror att hösten detta år blir bättre än
våren, trots att den senare kunde uppvisa ett
förvånansvärt stort antal succéer — ”The
Fountain”, ”Magnolia Street”, ”Inheritance”,
Wells’ ”Work, Wealth and Happiness of
Mankind” och många till. Man har på känn att
det är liv och rörelse på bokmarknaden. Folk
köper billiga böcker och lånar dyrare. Nästan
varje människa tar en bok med sig på sin
weekend, medan man förr inskränkte sig till
tidningar. Dåliga böcker, säger någon.
Anklagelsen har med gäll röst nyligen framförts
av mrs Q. D. Leavis i Cambridge i hennes
”Fiction and the Reading Public”, vari hon
gör gällande, att den breda litterära smaken
sjunkit avsevärt sedan fordom. Men är denna
anklagelse berättigad? Visserligen hörde jag
häromdagen på ett hotell i Sark en dam
beskriva Wells’ ”Wonderful Visit” på
följande sätt:
— Nej. Jag vill inte påstå att jag tyckte
om den. Av H. G. Wells, du vet. Jag tyckte
den var tråkig — handlade bara om livet i
en liten by och om en fågel, som kom
dit-flygande.
— En fågel? Vad för sorts fågel?
-— Ja, jag vet inte riktigt — en svala eller
något liknande.
Men i läsrummet på samma hotell satt en
allvarlig ung man och läste Aldous Huxleys
samlingsvolym ”Rotunda”, och en ung dam,
som då och då gav mig ett förbryllat ögonkast
över sina glasögon, höll på med Virginia
Woolfs ”To the Lighthouse”. Goda böcker
läsas tydligen alltså. Uppskattas? Ja, det är
en annan fråga.
En glad och förtjusande och ändå lärd
dam, miss Tomkins, har skrivit ett vackert
arbete, ”The Populär Novel in England,
1780—1800”, vari hon på alla punkter
vederlägger mrs Leavis. Den populära smaken har
icke försämrats. 1780 läste Englands herrar
och damer utan att blygas de mest
fruktansvärda saker.
Uppmuntrad av dessa betraktelser över den
litterära smakens standard i England just nu
känner jag mig beredd att ta en titt i höstens
boklista. En sak kan jag säga absolut säkert:
även om smaken degenererat så har inte den
engelska litteraturen gjort det. Under hösten
komma att utges åtminstone fyra böcker, som
kunna jämföras med det bästa, som vilken
annan period som helst givit oss. Ett, poesi
— en samling av W. B. Yeats’ senaste
vers-produktion. Två, kritik — Virginia Woolfs
fortsättning på ”The Common Reader”. Tre,
historia —• andra delen av professor
Tre-velyans historia över drottning Annas
regeringstid, ”Ramillies”. Och fyra, en roman
— Rosamond Lehmanns ”Invitation to the
Waltz”. Jag har helt eller delvis läst alla
dessa böcker. Yeats’ bok kunde ha kommit
ut när som helst under 1800-talet och
försvarat sig i konkurrensen med det bästa. Den
skulle inte ha gjort en slät (men säkert en
excentrisk) figur vid. sidan om den unge
Keats av 1817, icke heller vid sidan om den
postume Shelley, eller ”In Memoriam” eller
”The Strayed Revellers” eller den första
Swinburnesamlingen eller sonetterna i ”The
House of Light” eller ”The Dynasts”. Yeats
är med största sannolikhet den främste nu
levande skalden i världen och har som skald
vuxit med åren. Ej heller är Trevelyan liten
bredvid sin morfars bror Macaulay.
”Blen-heim” är ett av de bästa historiska arbetena
i hela den engelska litteraturen, och ”Ramil-
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
