Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Sven Stolpe: En postum debut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
skrev i dagspressen artiklar om sådana
problem som om lilleputtarna och
jättemänniskorna skulle ha sett ut som människor
eller om de skulle ha antagit andra
proportioner för att kunna uthärda lufttrycket. Han
sysslade med myrornas kroppsbyggnad och
korresponderade i dessa frågor med
Maeter-linck, som i en upplaga införde en rättelse
med hänvisning till den sjuke svenske
ingen-jöreij. Men framför allt sysslade hans vakna
och klara hjärna oavlåtligen med de stora
livsfrågorna, som i hans postuma bok fått
en så elegant och behärskad gestaltning.
Den som uppmärksamt läser denna bok,
skall snart fångas av dess ovanligt rena och
lidelsefria ton. Det fanns också omkring
Berggrens hela försynta, intelligenta och
resignerade personlighet en sällsynt ren och hög
luft. Han redigerade omedelbart före sin död
en publikation ”Vi och ni”, avsedd att bland
de friska skapa förståelse för de lungsjukas
mentalitet och situation. Han säger där i en
uppsats ”Friska och sjuka”:
”Det finns en viss typ av människor, som
just använda sig av sjukdomen för att få
vända en yttre hårdhänt verklighet ryggen
och isolera sig i en inre värld, som är
behagligare, därför att de få möblera om den själva
efter behag. Men i det fallet rör det sig om
en psykisk defekt — en neuros — som är det
primära, och som blåser upp den organiska
sjukdomen till fantastiska dimensioner för att
inge medlidande och eventuellt beundran.
När det gäller andra sjuka, normala,
balanserade människor, går det i allmänhet till på
ett annat sätt. De göra som regel inga försök
att krypa bakom något för att gömma sig, de
försöka inte ens med självsuggestion, därför
att om suggestion hjälper mot tandvärk, så
har den i alla händelser ingen inverkan på
ett träben, utan de försöka övervinna sin
sjukdom genom att införliva den med sig själv
enligt receptet: besegra verkligheten genom
att acceptera den! och på så sätt lyckas de
ibland slå ett hål i den mur, som skiljer dem
från världen utomkring och finna
anknytningar efter nya linjer, som icke sjukdomen
stängt. Om det också bara är ett hål i muren,
så är det i alla fall en fängelsemur det rör
sig om. Jag behöver bara nämna namnet
Bengt Nylund för att göra klart vad jag
menar. Hans historia visar, att det knappast
finns väggar nog tjocka att hindra de som
verkligen vill titta ut. Hans liv imponerar på
alla människor, även de friska, men för att
verkligen förstå, vad han lyckats med, måste
man nog själv vara sjuk. Då upphör man
också att betrakta honom som en banal
söndagsskolehjälte, då blir han nästan en idé.”
Orden kunna läsas som en
självkarakteristik och innebär i så fall ingen
försköning av Elfred Berggrens bild. Han slutar
sin uppsats med följande ord, som få en
särskild mening för den som nu kan ta del
av hans postuma bok: ”Kanske finns det
rentav saker, som de (friska) skulle kunna
lära sig av de sjuka, saker visserligen, som
det inte går att tjäna pengar på, men som
det kanske är bra för den inre människan att
kunna. Vem vet?” Elfred Berggrens bok
meddelar en stor mängd intressanta teoretiska
funderingar omkring centrala frågor. Men
dess största gåva är dess upphöjda och rena
luft, dess fria och starka mänsklighet. Att
denna bok tillkommit en handsbredd från
döden och med darrande hand skrivits av en
dödsdömd, hårt pinad och prövad människa,
som aldrig någonsin fick uppleva livet, det
hör till de ting som ge detta samma liv en
ny glans och ett nytt djup.
Till slut endast ett avtryck av den
översättning av Robert Louis Stevensons ”Requiem”,
som Elfred Berggren lämnade efter sig. Den
får i hans version en särskild patetisk och
gripande innebörd:
Under stjärnornas vida rund
red min grav för min långa blund.
Glad som mitt liv var min sista stund,
och nöjd jag lade mig ned.
På min gravsten du skriver blott:
Han längtade hit, och han vilar gott.
Seglarn vänt hemåt, och hem han nått,
och jägarn vänt hem från sin hed.
Sven Stolpe.
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
