Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Recensioner - S—e: Ett nytt drama av Nordahl Grieg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
Elf nytt drama av
Nordahl Grieg
Nordahl Grieg: Atlanterhavet.
GyIden-dal Norsk Forlag. Oslo 1932.
Genom sitt flotta ungdomliga framträdande
och sitt äkta lyriska temperament har
Nordahl Grieg erövrat en framskjuten och
uppmärksammad plats i ung norsk litteratur och
även förvärvat många vänner i Sverige. Han
har haft mindre lycka som dramatiker med
de två pjäserna ”En ung mans kärlek” och
”Barrabas”. Emellertid tycks det alltjämt
vara den dramatiska formen som mest lockar
den unge författaren, och nu föreligger i tryck
hans sista pjäs, som redan uppförts i Oslo.
Det är otvivelaktigt en mycket spelbar sak,
som man hoppas vederbörande på de svenska
scenerna ha ögonen på. Motivet är mer än
givande — en atlantflygning. En trött och
desillusionerad man beslutar sig för att sätta
allt på ett kort och göra en atlantflygning.
Han får en stor tidning bakom sig.
Emellertid visar det sig, att starten, som blivit
föremål för en oerhörd, prenumerantvärvande
reklam, dag efter dag måste uppskjutas på
grund av motorfel. Redaktören rasar,
allmänhetens spänning är bragt till
bristningsgränsen, och hela företaget hotas av löjet.
Flygningen måste alltså forceras. Flygaren
meddelas helt cyniskt, att om han icke
omedelbart startar, kommer tidningen att dra sig ut
ur spelet. Inför utsikten att hans livs sista
chans skall försvinna startar han . . .
Upplösningen är spännande. På flygplanet
medföljer en radiotelegrafist, som varje timme
kommer i kontakt med den lyssnande
allmänheten. Slutakten bör göra ett nervkittlande
intryck. Dess första scen spelar på en
restaurang, där larmet förstummas, då telegrafistens
stämma plötsligt höres ute från atlanten:
”Vi flyger nu på ettusentvåhundra meters
höjd för att pröva, om vindförhållandena här
uppe är bättre .. .”
Flygarens hustru, som befinner sig i
lokalen, mottager drottninglikt publikens
hyllning. Nationalsången spelas.
Nästa scen: hemma hos modern.
Telegrafisten talar:
”Ovädret har ökat, och vi gör dålig fart.
Vi går nu på mycket låg höjd, omkring
hundra meter. Vi hoppas nu kunna träffa ett
skepp, då motorn icke arbetar så väl som
möjligt.”
Följande scen spelar hemma hos den
kvinna, som älskar radiotelegrafisten, fast
hon gett sig åt en annan man:
”Vi har ännu icke träffat på något skepp.
Vi trodde för en halvtimme sedan, att vi såg
topplanternan, och förändrade kurs mot norr.
Det visade sig, att vi tagit miste, det var en
stjärna. Det har blivit klarare; men ovädret
och sjögången hålla i.
Våra tankar äro nu hos er där hemma, och
vi hoppas fortfarande . ..”
I detta ögonblick hör man, hur motordånet
tystnar. Och i dödstystnaden en av flygarnas
stämma:
”Takk for turen, Richard, og takk,
Ketil ...”
Och det blir plötsligt alldeles stilla.
Maskinen har störtat.
Den sista scenen spetsar till satiren. Det är
på redaktionen, omedelbart efter det sista
telegrammet. Redaktören griper telefonen
och ryter: ”Stanna pressen!” Och han
fortsätter :
”Ta en ny form, första sidan!
Ny rubrik, sju spalter: Atlantflygarna ha
omkommit. Femton cicero grotesk.
Underrubrik: Hur män dö . ..”
Man skaffar fram de redan färdiga
dödsrunorna och tillfogar som inledning:
”Det var ett gripande ögonblick för ett helt
folk, då dödsbudet nådde in från havet. Det
väckte sorg, men också något mer. Det väckte
också stolthet över att vilja och mod kan gå
under obesegrade och känslan av hur stort
ett människoliv är.”
Sista repliken i stycket är också redaktörens
i telefonen:
”Tryck hundratusen mer!”
Det kan kanske sägas, att ”Atlanterhavet”
saknar psykologisk relief och att satiren icke
får sin motivering i djupare
människostudium. Men själva intrigen är skickligt
flätad, handlingens spänningsmoment väl
utnyttjade och redaktionsatmosfären väl träffad.
Med Ahrenbergs flygning i gott minne
misstänker man, att Nordahl Griegs pjäs
skulle väcka stort intresse på en svensk
scen. S—e.
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
