Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Två brev av D. H. Lawrence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TVÅ BREV AV D. H. LAWRENCE
ningar och sin otåligt vädjande ton ytterst
karakteristiskt för den hängivne,
uppbrusande, generöse Lawrence. Må alla de, som
i sensationshunger och hemlig pornografisk
lystenhet studerat ”Lady Chatterley’s lover”,
läsa det med en skammens rodnad.
Lågo di Garda (Brescia)
Till Ernest Collings. 17 jan. 1913.
Käre Collings. —
Dina brev äro lika välkomna som besök av någon man tycker om. Jag älskar
människor, som kan skriva ark efter ark om sig själva: det är så generöst. Och
vad du skriver är intressant. Vad du är för en konstig prick! Lever du i celibat?
i Du behöver inte svara om du inte vill —- jag är gift eller borde åtminstone vara
det.) Din produktion är alltför — alltför — ensidig (jag har som du vet bara sett
en liten del därav) — det är som om den vore rädd för det kvinnliga elementet,
vilket kommer mig att tro att du mer eller mindre är en Galahad — vilket enligt
min tanke inte är bra för din konst. För mig är det absolut hopplöst att göra
något utan att ha en kvinna bakom mig. Och du tycks vara en liten smula i den
vägen, inte hopplös, men alldeles för osäker. Böcklin —- eller någon annan liknande
— vågade aldrig sitta i ett kafé utan att ha ryggen mot en vägg. Jag vågar inte
sitta här i världen utan att ha en kvinna bakom mig. Och du ger mig en smula av
denna känsla: det är som om du vore ängslig över vad du har bakom dig. Förlåt
mig om jag har fel. Men en kvinna, som jag älskar, håller mig på något sätt i direkt
kontakt med det okända, där jag annars lätt går vilse...
Min stora religion är min tro på blodet, köttet såsom visare än intellektet. Vi
kan ta fel med våra förstånd. Men vad vårt blod känner och tror och säger är
alltid sant. Intellektet är endast betsel och tyglar. Vad bryr jag mig om kunskaper.
Allt jag behöver är att svara mitt blod, direkt, innan förståndet eller moralen eller
vad icke allt hunnit fjanta emellan. Jag uppfattar en människas kropp som ett slags
låga, som en ljuslåga, som alltid är upprätt och ändå fladdrar, och intellektet är
själva skenet, som kastas på de omgivande föremålen. Och jag är inte så mycket
upptagen av de omgivande föremålen — d. v. s. i verkligheten förnuftet — som
av denna mystiska, underbara, ständigt fladdrande låga, som kommer Gud vet huru
från praktiskt taget ingenstans, och förblir sig själv oberoende av den omgivning,
den kastar sitt sken över. Vi ha blivit så löjligt själfulla, att vi glömt bort att vi
själva äro någonting — vi tro att det bara finns de föremål, som vi lysa på. Och
där fortsätter den stackars bortglömda lågan att brinna och lysa. Och i stället för
att jaga de futtiga gåtor, som gömmas i de flyktiga, halvt belysta tingen omkring
oss, borde vi betrakta oss själva och säga: ”Herre Gud, jag själv är ju till!” Det
är därför, som jag tycker om att leva i Italien. Folket här är så omedvetet. De
endast känna och begära, de veta inte. Vi veta alldeles för mycket. Nej, vi endast
tro oss veta så mycket. En låga är icke en låga blott därför att den lyser upp två
eller tjugu föremål på ett bord. Det är en låga, därför att den är sig själv. Och vi
ha glömt oss själva. Vi äro Hamlet utan Prinsen av Danmark. Vi kan inte vara.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
