- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
13

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Artur Lundkvist: Mannen som dog. Kring fallet D. H. Lawrence

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

MANNEN SOM DOG

kritiker mot Lawrence och på hans bekostnad
ständigt framhålla Katherine Mansfields
geni. Katherine Mansfield var Murrys hustru,
hon hade en nätt estetisk talang, men hon
skrev knappast något som inte lider av en
viss konfektsöt falskhet och nådde aldrig
fram till någon verklig storhet. Efter hennes
död skrev Murry: ”Sedan Katherine
Mansfields död har Lawrence blivit sin
generations ojämförligt mest betydande engelske
författare.” Detta var i själva verket en
utsökt formulerad förolämpning mot
Lawrence. 1923 startade Murry sin tidskrift
A delphi som en förment plattform för
Lawrence, men den på kristlig kärleksfullhet
inställda läsekretsen kunde givetvis inte
smälta hans bidrag, Murry var för ängslig
om sin ställning att våga ta hans parti, och
Adelphi kom blott att innehålla ett fåtal
bidrag av Lawrence, som icke fann sig
särdeles väl i sällskapet. Snart nog skildes deras
vägar ohjälpligt åt. Murry skrev upprepade
gånger till Lawrence, men Lawrence ville
inte ha något mer att göra med den mannen
och svarade icke. Lawrence var färdig med
Murry, men Murry var långtifrån färdig med
honom. Efter Lawrences död publicerade han
sin artikelserie ”Reminiscences” i Adelphi
och utgav sin bok ”Son of woman”, båda
skrivna i uppenbart självförsvar och utan att
Murry tycks ha varit så nogräknad med
medlen. Han använde sin forna vänskap med
Lawrence som en mask och sin ingående
kännedom om honom som ett vapen.
Resultatet blev en mängd nedsättande ”sanningar”
om Lawrence, emfatiska bedyranden och
skenbart djupsinniga analyser. Sedan han
frånkänt Lawrence alla betydande
egenskaper, konstaterat att han i alla avseenden
hade fel och på alla punkter totalt
misslyckats, var Murry diplomatisk nog att
betyga att Lawrence var en stor människa
trots allt. Efter Murrys föregående förkros-

sande kritik är det dock svårt att se vari det
stora hos Lawrence skulle ha bestått. I den
nämnda framställningen av Stolpe återgår
Murrys tongångar och man finner bland
annat dessa formuleringar: ”Hans bok ger
en fruktansvärt uppriktig skildring av det
personliga elände, som var Lawrences
ofrånkomliga öde. Hans sista verk vittnar om en
själslig avmattning, och när han rycktes bort,
var ingenting att tillägga. Hans bana var
slut. — Han var en djupt olycklig man, som
förgäves kämpade mot sitt öde. Hans
evangelium skall icke leva, och hans strävanden
måste anses misslyckade.” I själva verket är
detta genomgående felaktigt. Lawrences
”personliga elände” som skulle ha varit hans
”ofrånkomliga öde” är på det hela taget en
uppfinning av Murry: Lawrence levde i
stället ett enastående rikt och intensivt liv,
fullt av kamp, skaparkraft, sällsynt lycka,
glödande drömmar, utan yttre framgångar,
under ofta vidriga yttre omständigheter och
en ständig brottning med ohälsan, men med
en inre styrka och en andlig aktivitet av
mycket sällsynt art. Hans sista verk vittnar
icke om själslig avmattning, hans sjukdom
förhindrade visserligen delvis hans
produktivitet, men trots sjukdomen skrev han in i det
sista. Från hans sista år daterar sig ”Lady
Chatterley’s lover” med dess höjder av
oförminskad intensitet och hans måhända bästa
diktsamling ”Pansies”, hans ännu
opublicerade etruskiska studier, hans ”Apocalypse”
och en samling ”Last poems”, som ännu är
outgiven men påstås rymma hans djupaste
och skönaste dikter. Och hans bana var
sannerligen inte slut i den meningen att hans
verk skulle ha dött med honom! Han
kämpade mot sitt öde, icke förgäves, utan med
större framgång, med väsentligare triumfer
än kanske någon av sina samtida. Hans så
kallade evangelium lever starkare än
någonsin och hans strävanden kommer utan tvivel

13

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0581.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free