Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Artur Lundkvist: Mannen som dog. Kring fallet D. H. Lawrence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MANNEN SOM DOG
början stimulerades Lawrence starkt av denna
omgivning: en vild och storslagen
bergsnatur, en befolkning av huvudsakligen
indianer, en atmosfär av kvardröjande uråldrig
primitivitet och naturmystik, och han började
skriva på sin roman ”The plumed serpent”.
Han besökte Mexico City, som verkade
beklämmande på honom i sin gråa smuts och
brutala tjurfäktarmentalitet. Hans hustru
återvände till England och själv följde han
om några månader efter, ehuru utan
entusiasm, medan Mexico ännu hade en stark
lockelse för honom. På Café Royal i London
samlades en minnesvärd kväll några av hans
gamla vänner omkring honom, och Lawrence
ställde då till var och en av dem frågan om
de ville följa honom till Mexico: han ville
nu förverkliga sin gamla dröm om det nya
samfundet som skulle söka nya livsvägar. De
flesta svarade ja utan att riktigt mena det,
och till dem hörde Middleton Murry. Han
erkände att han förrått Lawrence, tillstod att
Lawrence var den störste av dem alla, och
han gick fram och kysste honom. En
judas-kyss: symboliken i denna kvällssamvaro stod
plötsligt ohyggligt klar. Lawrence sjönk
medvetslös samman över bordet. Och ensam med
sin hustru reste han till New Mexico igen.
Han byggde om huset, men snart insjuknade
han svårt och detta land började tyckas
honom hårt och främmande. Han skrev
resignerat: ”Världen är som den är. Jag är
som jag är. Vi passar inte samman
synnerligen väl.” Och hans sökande efter nytt land
och nytt folk tedde sig inte längre på samma
sätt som förr för honom: ”Kanske det är
nödvändigt för mig att försöka dessa platser,
kanske det är min uppgift att lära känna
världen. Det berör dock endast mitt yttre.
Mitt inre förblir mer isolerat och stoiskt än
någonsin. Det är bara ett sätt att fly bort
från sig själv och de stora problemen.”
Men vilken högtryckstid måste dock icke
Mexicovistelsen ha varit! Det var då han
skrev sin mest sällsamma bok, ”The plumed
serpent”, den stora hymnen framför andra
till instinkternas mörke gud. Han måste ha
drömt om en ny religion och ha känt sig som
en ny mänsklighetens frälsare. Hans extatiska
syner blossade upp i en omgivning där den
glödande solen flödade över klippor, som
liknade ett jordens nakna, fårade, uråldriga
ansikte, och där indianerna dansade den
sexuella potensens danser eller satt orörliga,
”lyssnande med blodets mörka öron”. Hos
dem finner han ”vulkanernas röda blod”,
”kraften från elden i vulkanerna, från
jordens centrum”. Ett försök att tro, att gripa
tag om någonting. Samtidigt känner han oron
och tvivlet. I hymnerna sjunger han: ”Sänk
sömn så svart som skönheten ner i min buks
hemligaste! Gjut stjärnolja över mig!” Och
han ber: ”Låt mig fortfarande tro på någon
mänsklig gemenskap! Låt mig inte förlora
allt! Giv mig mysteriet och låt världen leva
för mig! Och fräls mig från den mänskliga
automatismen!” I den moderna litteraturen
är den boken en av de stora dikterna och
drömmarna. Samtidigt är det en roman, som
handlar om en irländsk kvinnas upplevelser
i Mexico tillsammans med rebeller och
mystiska religionsstiftare. Hennes problem är
detsamma som Lawrence brukade vara
upptagen av: konflikten mellan driften att uppgå
i extatisk gemenskap, i en religiöst mystisk
förening med andra människor, och driften
att vara sig själv, oåtkomlig, okänd, mörk.
Lawrence återvände till Europa och levde
under sina återstående år mest i Italien. Han
skrev sina studier över etruskerna, det
försvunna folket som femhundra år före Kristus
levde kring Pofloden och av vars kultur så
få spår återstår. Han började på sin sista
roman, ”Lady Chatterley’s lover”, den djärva
lovsången till den sexuella kärleken som kom
att bli så missuppfattad av en värld som
2. — B. L. M. 8.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
