Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Waldemar Hammenhög: Kalle, rättvisan och kyrkan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALDEMAR HAMMENHÖG
karln hon har, han med firmans bil, som han
skjutsar med om söndagarna ... jojo, så går
det med högfärd ...
Med Eva på armen och Kalle vid handen
gick hon tungt den korta biten till kyrkan.
Hon visste var pastorsexpeditionen låg, hon
hade varit där förr, sist för fyra år sedan, i
kyrksalen ...
Åter gamla kända ansikten bland de
väntande kring väggarna, men med nya, listiga,
forskande ögon — fattigkäringarna,
fattiggubbarna i kvarteret, alla som läst i
tidningarna eller hört detta allt om Sven; och
unga män och kvinnor med vita papper i
tvekande händer framför pulpeterna —
lysning, vigsel, barndop, begravning. Men alla
papperen voro lika vita, och skrivarna smällde
på med samma stämplar fast i olika hörn.
Hon satt inför allas blickar med Eva på
armen och Kalle bredvid knät. Kyrkoherden
öppnade sin dörr, dörren till det allra
heligaste, och käringarna nego och gubbarna
bockade, men de unga stirrade tjurigt på sina
mystiska vita papper i händerna.
Han fick se henne, kyrkoherden, och ett
förklarat predikstolsleende, som här betydde
igenkännande och icke förhoppning om Jesu
snara nedstigande till jorden, spred sig
över hans ansikte och han gjorde en
handrörelse.
Med klappande hjärta förde fru Karlsson
sina barn in. Hon fick sjunka ned i en länstol
av skinn: hon oroade sig för ett ögonblick
över hur hon skulle ta sig upp ur den, hon
var ovig och ...
— Ja, kära fru Karlsson, det här var ju
en bedrövlig historia. Vad är det fru Karlsson
önskar? Vi ska hjälpa så långt vi kan, fast
fattigvården i dessa onda tider är så hårt
anl...
— Jag skulle be att få ett flyttningsbetyg!
avbröt hon med nästan gäll stämma, och
kyrkoherden höjde lugnande på ögonbrynen.
— Jaså, ett flyttningsbetyg. Ska fru
Karlsson flytta, jaha. Vart då? Ut till landet nu
i solen och värmen med de små?
— Jag ska flytta hem till min mor,
tills ...
Hon tystnade tvärt och såg på själasörjaren
framför sig; hon kände hur lille Kalles öron
lyssnade till hennes ord i denna fruktansvärt
viktiga stund.
— Ja, det var ju en sorglig historia,
mumlade kyrkoherden halvt för sig själv, medan
han med van hand fyllde i en blankett. När
detta var gj ort, vände han sig åter mot henne,
och hon räckte fram sin lediga hand för att
mottaga papperet. Hon ville härifrån, hon
kände utan att se på Kalle att han skulle ta
sig något olämpligt före snart, om hon inte
gick nu.
— Jaha, livet är sådant, kära fru Karlsson.
Ingen mer än Gud vet hur något kommer att
gestalta sig. Vem kunde tro ...
— Var stilla, Karl, kom till mamma.
Bocka för farbror kyrkoherden nu . . .
— Å, sitt ett ögonblick, kära fru Karlsson.
Jag vill tala litet. Jag är djupt bedrövad
över den olycka, som drabbat fru Hansson . ..
förlåt, fru Karlsson. Jag förstår så väl hur
det känns, jag förstår det så väl, kära fru
Karlsson, men . ..
— Varför skulle dom ta in det i
tidningarna? avbröt hon med än gällare stämma,
och tårarna skymde prästen. Tre månader
kunde han väl ha varit borta för barnen utan
att... utan att de oskyldiga barnen ...
Hon hejdade sig tvärt och snyftade till.
När mor grät började även Eva skrika, och
Kalle kom fram till fåtöljen; även hans
underläpp började puta ut på ett
olycksbådande sätt. Kyrkoherden såg irriterad ut
då han fortsatte:
— Tidningarna . . . tidningarna, ja . . .
brottet och synden får icke fördöljas. Gud
straffar på sitt outrannsakliga sätt. . .
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
