- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
34

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - André Maurois: Brev från Paris

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ANDRÉ MAUROIS

känsla. Han sade sig inte förstå, hur det var
möjligt att författare i vårt revolutionära
tidsskede kunde kasta bort tid på en sådan
lek som att skriva romaner. Han för sin del
intresserade sig numera blott för politiska
och ekonomiska spörsmål. Jag var inte riktigt
överens med honom då, men i den ytterst
intressanta ”Journal de Gide”, som Nouvelle
Revue Frangaise just börjat ge ut, uttrycker
han sig tydligare och klarare. Han tror, att
känslorna komma att utveckla sig och att de
bilder, som vår tid anser vara preciösa eller
överdrivna, om några århundraden komma
att förefalla sanna.

”Om hela äganderättssystemet förvandlas”,
säger han, ”vilken roll komma då till exempel
alla de romaner att spela, som ägnats åt
penningkonflikter inom familjerna? Hur går
det med vissa problem, som i så hög grad
sysselsatte Bourget eller Ibsen, när sederna
förvandlas?” Jag erkänner gärna att dessa
frågor förefalla mig sakna djupare intresse.
Det är sant, att problem, som oroat människor
under ett tidsskede, upphöra att oroa senare
tidsskeden. Vi tro icke längre på Homeros’
gudar. Men intresserar oss därför
”Odys-séen” mindre? Vi intressera oss icke längre
för de frågor rörande rangordningen vid
hovet, som oroade Saint-Simon. Men hysa vi
därför mindre beundran för Saint-Simon?
Visst inte. Ty arten av människornas
handlingar förändras, men inte det väsentliga i
människonaturen, och det är tvärtom ett nöje
att konstatera att den alltjämt är densamma,

även om den tar sig skiftande uttryck.

*



Paris har i dagarna givit impulsen till tre
mycket artskilda böcker. Den första, ”Mon
vieux quartier” av Pierre Champion, är
skriven av en boksynt man, son till den
berömde bokhandlaren Champion, som hade
sin butik vid kajerna. Det är en vandring

under vilken alla de historiska och litterära
minnen frammanas, som äro knutna till dessa
gamla hus. Anatole France spelar en stor
roll i den, men även Voltaires framgångar,
Racines kärleksäventyr, Adrienne Lecouvreurs
hus, damerna de Mailly-Nesle, Ludvig XIV:s
älskarinnor, och senare revolutionen, Balzacs
tryckeri och rivalskapet mellan Ingres och
Delacroix. Boken slutar strax före vår tid
med några minnen om Remy de Gourmont
och om miss Barney. Det är en angenäm
läsning, under vilken Frankrikes historia på ett
naturligt sätt anknyter sig till
smidesjärnsbalkongerna, butikerna vid kajerna,
trädgårdarna och palatsen.

Daniel Halévys ”Pays parisiens” (Grasset
éditeurs) är mera personlig. Här relateras
inte ett folks minnen utan en mans. Daniel
Halévy använder ordet pays (land, trakter)
i betydelsen hembygd. Landsortsbor, säger
han, hysa alltid ett visst förakt för parisarna,
som inte ha någon hemtrakt utan en stad,
som tillhör alla. ”Er stad är ett torg, en
passage, en förlustelseplats för hela världen”,
mumla de... ”En hembygd, det är något
helt annat, det är en hemlighet, som vi
avlyssna.”

Halévy vill emellertid visa, att även Paris
har sina hemligheter och att denna stad är
uppdelad i lika outforskade ”trakter”, lika
okända för varandra som landsortsstäderna.
Vad vet ett förstadsbarn om Champs-Elysées?
”Han betraktar obelisken på Place de la
Concorde på samma sätt som han skulle
betrakta pyramiderna”, säger Halévy.

Hurdant är då Halévys Paris? Han är född
på Montmartres sluttningar. Därifrån
vandrade han, när han uppnått skolåldern, ned
mot centrum, till Lycées Condorcet. Där fick
han till lärare Mallarmé och till kamrat
Marcel Proust, och om båda berättar han
intressanta minnen. Jag fäste mig särskilt
vid en förtjusande liten berättelse om hur

34

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0602.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free