Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - André Maurois: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ANDRÉ MAUROIS
Lika litet som Suarès’ ”Goethe” är denna
bok någon biografi. Den är en essay över
Tolstoys filosofi och särskilt över hans etik.
Vad Jean Cassou framför allt förebrår sin
hjälte är att denne var en autentisk
herreman, men att han skämdes för detta och ville
spela rollen av en man av folket, en rik man,
som var medveten om rikedomens moraliska
faror och samtidigt oförmögen att frigöra sig
från den, en moralpredikant och en pedagog,
som genom sina läror och sina fordringar
gjorde livet omöjligt för sin hustru. ”Jag
undrar ofta”, skrev den olyckliga grevinnan
Tolstoy, ”varför han alltid behandlar mig
som en brottsling, då jag ju aldrig har
gjort något ont.” Varför? Jo, svarar Cassou,
därför att moralpredikanten alltid är en
individ, som själv är oförmögen att leva och
som har ett oemotståndligt behov att predika
för andra för att söka frigöra sig själv.
Predika utan att veta vad han predikar.
”Omge sig med barnsliga själar för att hos
dem inympa de läror han själv behöver för
att stärka sig. Låta folk tro, att livet icke är
ett stort hasardspel, där var och en skapar
sitt eget öde efter egna mått”, utan en väldig
skola, där filosofen kan undervisa andra
människor i hemligheten om gott och ont.
Jag, som är en fanatisk beundrare av
konstnären Tolstoy, av ”Krig och fred” och av
”Anna Karenina”, jag tror olyckligtvis, att
detta moraliska domslut i stort sett är
berättigat. En genial människa har inte rätt
att i ett systems namn göra de personer, som
omge honom, olyckliga. En återgång till
folket, till fattigdomen är alltid konstlad hos
en man som Tolstoy. Det är svårt för en rik
att slippa in i Guds rike, men det är alldeles
omöjligt för honom att bedraga Gud och att
tvinga sig in i Riket genom att anlägga den
fattiges mask. I grund och botten är Tolstoys
historia densamma som Salavins, förstorad
och komplicerad på grund av att han var ett
snille.
Jean Cassou har förfäktat denna tes med en
skarp och kraftfull vältalighet, som stundom
kommer en att tänka på Dostojevskis ”La
voie soutterraine”. Det är en .bok, som
tvingar läsaren till eftertanke och diskussion.
Den förtjänar att läsas av dem, som önska
intränga i den tidens etiska problem.
Åt sådana läsare vill jag också
rekommendera två böcker, skrivna av ett par unga
fransmän, som tydligen drivas av samma oro.
Daniel Rops’ ”Le monde sans åme” (Pion)
är ett försvarstal för ett andligt livs
pånyttfödelse och följaktligen riktat mot den
materiella kulturen. ”Den verkliga krisen är inte
av ekonomisk art”, säger Daniel Rops, ”den
är ej en finanskris; den försiggår inom oss.”
Just dessa ord stå som titel på den andra
boken, skriven av Thierry Maulnier, en helt
ung man, som nyss gått ut École Normale.
Boken i fråga heter ”La crise est dans
1’homme” (Revue Frangaise) och verket är
i främsta rummet en litterär kritik, som
knappast kan intressera andra än dem, som
följa våra tvister. Men längtan efter renhet,
flykten undan en litteratur, som blott är en
lek, äro intressanta symtom hos den unge
författaren, emedan de äro typiska för en hel
generation.
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
