Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Nils Bohman: Hur man blir en god människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HUR MAN BLIR EN GOD MÄNNISKA
sinniga slutledningarna. Lyckligtvis tycks
denna form av detektivroman vara i
utdöende, och att den överhuvudtaget kunnat
framträda som en konkurrentföreteelse till
den verkliga detektivromanen måste anses
bero på kritikernas tidigare brist på intresse
för genren i dess helhet, ty i en trädgård,
som inte efterses, växer snart ogräset
frodigare än kulturblomstren.
Jag har just framför mig på
skrivbordet några nyutkomna detektivromaner, som
exemplifiera den litterära teknikens betydelse
för detektivromanens moraliska halt. En av
dem, ”Skriet i dimman” av N. A.
Temple-Ellis, har belönats med ett förstapris i en
stor tävlan om bästa detektivromanen. Man
måste dra den slutsatsen, att juryn saknat
sinne både för litterär och borgerlig moral.
Ty denna bok utgör en enda härva av de
mest hårresande sensationer, som inte tyckas
framlagda med någon annan avsikt än att
kittla förgrovade nerver. Och slutet, som
skildrar ett regelrätt krig mellan ett
spiongäng och några ansvarskännande patriotiska
exmilitärer, har helt enkelt överskridit
tuppfjätet mellan det sublima och löjliga i fråga
om sensationer.
Större behållning gav mig Proppers senaste
alster, ”Rum n:r 822”. Den hade visserligen
inte fått något pris, men visade sig i alla fall
läsvärd, ovanligt läsvärd till och med. Den
var framför allt moralisk, ty den var skriven
med omsorg, vilket innebar, att själva brottet
avfärdades på några sidor, medan boken i
övrigt gav en ytterst detaljerad, klar och
spännande framställning av
polisundersökningen. Det visade sig, att Propper här
liksom i sin föregående bok, ”Snälltåget 7.15”,
går i mästaren Crofts’ fotspår och låter det
minutiösa spaningsarbetet bli själva kärnan i
intrigen. I ”Rum n:r 822” hänger spänningen
mera på konstaterandet av ett alibis äkthet än
på mysteriösa omständigheter i samband med
tillvägagångssättet vid förbrytelsen. I
Proppers liksom i Crofts’ böcker utföres själva
brottet ofta på enklaste vis, medan däremot
brottslingens förmåga att dölja sin identitet
erbjuder prov på högspänd skarpsinnighet.
Denna teknik är värd en särskild analys.
Medan Wallace och Sapper i sina romaner
gå den bekvämare men lättsinnigare vägen
från orsak till verkan, en väg, som
nonchalant och föga målmedvetet slingrar sig
i cirkel och sicksack, alltefter författarens
egen nyckfulla stämning för ögonblicket, ha
Propper och Crofts valt motsatt väg, den från
verkan till orsak, forskningens och
tänkandets vanliga väg. Detektivens schnitzeljakt
löper här fram längs en bana, som är strängt
tillrättalagd av brottslingen, inte
hasardmässigt väld på måfå som den vandrande
riddaren-detektivens hos Wallace och Sapper.
Hos Propper och Crofts följer detektiven de
spår som brottslingen efterlämnat, ända tills
han avslöjas vid målet, det vill säga en väg,
som författaren på förhand omsorgsfullt
utstakat åt honom. För att denna teknik skall
kunna användas, måste kompositionen från
första början vara fast och enhetlig. Det är
nödvändigt för författaren att strängt
underordna sig intrigen, på vilken det hela hänger.
Och själva intrigen är också reglerad av
lagar; detektiven får inte behålla några fakta
för sig själv, och inte heller skall någon
vetenskaplig specialisering vara nödvändig
för utredningen av brottet. Alibiet är till
exempel oftare centralproblemet än själva
brottet (som hos Crofts eller Propper), ty
det är ett problem, som kan uttänkas endast
och allenast med hjälp av förnuftet, utan att
man härvid behöver någon kunskap om
sällsynta gifter eller jordarterna i Londons
förstäder. Det är också ett problem, som endast
förnuftet kan lösa.
I dessa nämnda detektivromaner hör det
till regeln, att boven blandar sig med de
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
