- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
42

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Nils Bohman: Hur man blir en god människa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

NILS BOHMAN

oskyldiga och utåt inte visar några
misstänkta sidor, vilket otvivelaktigt bidrar till
att förhöja spänningen; även Wallace
använde sig av detta grepp men gick härvid
till hårresande överdrift, som när han till
exempel i ”Mysteriet Milton” lät förbrytaren
uppträda i en polisläkares förklädnad. Dylika
köpenickiader äro undantagslöst förkastliga,
framför allt moraliskt sett, då boven i sådant
fall lätt får ett heroiskt skimmer över sig,
vilket naturligtvis inte är tillåtet. Ali
bov-kult undvikes omsorgsfullt av Crofts och
Propper, vilket sker på så sätt, att de
låta sina gestalter framträda i en makaber
dager. Mycket få av de personer, som
detektiven misstänker, ha några sympatiska sidor.
Flertalet äro sådana, att man tror dem om
allt ont. Men det oaktat begå de inga
egentligen besynnerliga handlingar utan uppträda
någorlunda korrekt. Därför att man jämt har
den skyldige för ögonen, måste författaren
låta honom vara på sin vakt, tills det
riktiga avslöjandet kommer. Detektivförfattarens
uppgift blir dubbel: dels att framlägga en
rad bevis, som måste fälla den skyldige, dels
att ge honom ett alibi, som tills vidare
frikänner honom. Just därför kan han inte
stanna vid andra än rent yttre karaktärsdrag,
när han skildrar människorna kring ett
brottmål. De bli sedda uppifrån, från strängt
objektiv-episk synvinkel. Härvid får
författaren hjälp av deras egen objektiva karaktär,
som är så typisk för anglosaxiskt psyke:
noli-me-tangere-draget — ovilligheten att
blotta subjektiva känslor. En engelsman
anser det stridande mot god ton att avslöja
sina själsrörelser för medmänniskorna. I en
anglosaxisk samling robotar, där alla utåt
iaktta ungefär samma standardiserade
uppträdande, ser boven lika hövligt polerad, lika
träaktigt orörlig ut som alla andra och har
därför lätt att undandra sig
uppmärksamheten. En nyutkommen detektivroman, Ebei-

harts ”Vem sköt?”, exemplifierar just den
orubbliga engelska självbehärskningens
betydelse i detta hänseende. Den makabra
stämningen över miljön i boken understrykes
ytterligare genom den kärva hårdheten hos
alla personerna. Här får man onekligen den
känslan, att detektivromanernas människor
mera äro spartaner än atenare, medan
förhållandet i de psykologiska romanerna är
motsatt.

Men även kompositionens säregna
beskaffenhet bidrar till, att detektivromanen bortser
från allt vad djupare psykologisk
karakterisering heter. Detta beror på de stränga estetiska
regler, som bestämma dess väsen. Ty
detektivromanen betecknar det mest framskridna,
det hittills mest påtagliga närmandet till en
klar och ren form inom den moderna
litteraturen, vilket för övrigt framhölls av en
artikelförfattare i The new Statesman någon
gång i vintras. Den psykologiska romanen
blir alltmera vidlyftig, medan den under
sinnesrörelser av olika slag hasar från
händelse till händelse, i volym efter volym, på
gammalt romantiskt, illa disponerat maner.
Till skillnad härifrån är detektivromanen på
väg att bli klassiskt tillstramad vad både
karaktärer, scen och händelser beträffar.
Allting samlar sig kring intrigen. Här är
det händelsernas stränga logik, som spelar
huvudrollen, medan i den psykologiska
romanen den grumliga nyckfullheten i vad som
sker tilldrar sig huvudintresset. Den moderna
romanen har helt enkelt sönderfallit i två
olika grupper: 1) den psykologiserande, som
är djupsinnig och rörig, 2) detektivromanen,
som är utåtriktad och klar. I en vanlig roman
framhålles det gärna, att livet är ett
outgrundligt och ofta idiotiskt mysterium;
detektivromanen understryker, att det som göms
i snö kommer upp i tö och att det
åtminstone finns ett mysterium, som kan lösas. Den
tror på klarheten och förnuftet i en tid, då

42

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0610.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free