Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Margareta Suber: I gräset. Skiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
margareta suber
I GRÄSET
Gräset var så saftigt, att det var som
skulle det möta den fallande daggen med en
svällande fuktighet. Det kändes kyligt mot
handen, trots att marken ännu var varm av
dagens rika solvärme. Två par fötter
trampade ned och lyftes åter, innan stråna hunnit
brytas och skadas. Men det var ändå otäckt:
gräset hade en sådan överdådig kraft och
skönhet, det var just utvuxet, ingenting av
det vissna, bruna fjolårsgräset syntes längre,
det nya härskade allsmäktigt, ända tills dessa
fötter med sin omedvetna hänsynslöshet
förvandlade den allenarådande skönheten till
gräs att snedda över.
— Usch, det börjar bli fuktigt i gräset,
Lotti, kom så går vi ut på vägen.
— Men våra skor känner ingenting,
mamma.
Lotti, som inte var fullt säker ändå, böjde
sig hastigt ned och strök med handen över
sina bruna, små skor. Därefter lät hon
fingrarna glida genom gräset.
— Gräset gråter, mamma. Min hand blir
alldeles våt av tårarna, titta mamma!
— Jag säger ju, att vi blir alldeles våta —
hoppa ut på vägen, Lotti, och lyd mamma!
På vägen mötte de herr Björkman och hans
bruna tax. Herr Björkman viftade med hatten
och lättade på stegen till en spänstigare gång.
Men hans tax behöll sin bekväma
promenad-takt och blev ett litet stycke efter. Då herr
Björkman hälsade på Lottis mamma, hann
han upp honom, såsom han hade beräknat.
Varken Lotti eller taxen tyckte om att stå
stilla och prata. Man kunde så litet uträtta
med att stå där på en fläck och bara röra
ansiktet, eller som herr Mörkman vippa upp
och ned med skägget, som var så svart och
spetsigt. Ja, ty Mörkman var naturligtvis
hans namn, fast människorna ville säga
Björkman.
Men människor får så litet sagt av det som
skall sägas, det är nu en gång så. Medan
mamma och herr Mörkman stod stilla länge
mitt på vägen, den torra, raka vägen, snusade
taxen omkring och insöp mångahanda dofter,
påminde sig mycket av intresse, som hunnit
bli nästan utplånat ur hans hundhjärna, och
träffade på en hel del nyheter av tillräcklig
vikt att lägga märke till.
Och Lotti öppnade sina ögon, skilde sina
läppar åt, så att andedräkten kom och gick
mellan den röda, mjuka springan, lade
huvudet åt sidan och fick höra. Hon satte
sig ned vid vägkanten och såg djupt ned
mellan strån och blad och stjälkar. Det var
ett myller av grönt i olika skiftningar, det
steg en fuktig, doftande ånga upp därinifrån
rakt mot Lottis halvöppna mun och utspända
näsvingar, och det ljöd som en sövande sång
från allt surrande, knäppande, prasslande liv,
som brådskade i den väldiga gräsvärlden.
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
