Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Recensioner - Hjalmar Gullberg: Skånsk idyll med atlantvind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
Skånsk idyll med
atlantvind
Artur Lundkvist: Vit man. Bonniers.
4: 50.
Gustaf Hellström lät förra året sin hjälte,
den tänkande polismästaren i tidsromanen
och självdeklarationen ”Carl Heribert
Malmros” — en viktig nyckel till kunskapen om
det börjande nittonhundratalets svenska
litteratur — dra en intressant parallell på tal
oin den moderna ungdomen. Vad denna i
frontställning mot den föregående
generationen predikade > en ny uppfattning om
förhållandet mellan könen, saklighet,
internationalism och en från ali sentimentalitet
frigjord livstro eller livskänsla — allt detta
tycker sig polismästaren ha hört förut,
nämligen i sin egen ungdom. Och han kommer
till den slutsatsen att dessa nya ungdomar
skulle funnit sig ganska väl till rätta i det
förkättrade — åttiotalet.
På ett helt annat plan kan man jämföra
den insats Artur Lundkvist, denna nya
animaliska livskänslas profet inom lyriken, gjort
i sin senaste diktsamling, med ett viktigt
fenomen under åttiotalet. I den rad stora och
betydande poem som inleda boken, rör han
sig med en säkerhet som aldrig förr på sitt
egentligaste, centrala gebit. Han återvänder
till sin barndomsmiljö:
Skyhögt vaggade säden i mitt barndomsrike.
Så börjar diktcykeln ”Bybilder”, som liksom
”Landsbygd” och de fristående poemen
däromkring bygger på nordskånska motiv. Vad
Lundkvist här förnyar är, skulle man kunna
säga, den skånska idyllen. Fattar, man
nämligen detta begrepp i vidsträckt bemärkelse,
litteraturhistoriskt, är påståendet inte så
paradoxalt som det kanske i början låter.
Med den skånska idyllen, A. U. Bååths
banbrytande nyhet i hans ”Dikter” från 1879,
”Röda rummets” år, inleddes den till
provinsialismen knutna realistiska strömning i
svensk diktning som varat redan ett halvt
sekel; efter detta Skåne följde, i
anslutning till föregångarens urmotiv, Värmland,
Foto : Ateljé Riwkin,
ARTUR LUNDKVIST
Dalarna, Norrland, Stockholm med skärgård
och så vidare i litteraturen. Bååths numera
föråldrade skånska idyll skorrade i samtidens
av idealistisk signaturpoesi förskämda öron
som rå, brutal prosa. Bååths idyll var inget
permanent ideallandskap, bestående av
schablonmässiga dalar och berg, utan ett exakt
landskap i en avgörande brytningstid, då
både människor och natur förändrade
utseende. ”Gammal tid och ny” hette en av
hans dikter; hans tid var järnvägarnas, den
begynnande industrialismens. Jämsides med
landsbygden skildrade han den moderna
storstaden (av det dåtida Köpenhamns format)
och gav lyriska poem så oanade titlar som
”Från gatan”, ”På ett socialistmöte”. I
opposition mot retorisk fosterländskhet och
högsvensk Karl Xll-dyrkan predikade han en
saklig, antimilitaristisk patriotism: i stället
för kriget förhärligades arbetet på fälten,
sådd och skörd. För hans lärjunge och
antipod, Ola Hansson, som upplöste hans
knaggliga och småskurna vers i ett diffust
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
