Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Recensioner - Gösta Attorps: Skalholt. En mäktig roman från 1600-talets Island
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
SKALHOLT
En mäktig roman från
1600-talets Island
Gudmunder Kamban: Skalholt. I—II.
Översättning av Robert Larsson. Bonniers.
Per del 5: 50.
I förordet till sin bok meddelar
Gudmunder Kamban att han ägnat tre års
arkivstudier åt det ämne som han nu gripit sig
an med att behandla i romanform, sedan han
förut gjort det till föremål för en särskild
undersökning i det isländska
litteratursällskapets tidskrift för år 1929. Han har alltså
varit väl rustad, då han gått att skriva denna
historiska berättelse från sextonhundratalets
Island.
Det finns som bekant två slag av historiska
romaner. I det ena är exempelvis Napoleon
eller drottning Kristina eller marskalk
Bernadotte huvudpersonen, vilket vill säga att
författaren har att återberätta öden som redan
äro kända, följa händelser som redan äro
fastslagna; han kan inte fritt knyta sina
trådar och skapa sina karaktärer. Det andra
slaget är det som praktiserades av Walter
Scott: huvudpersonerna äro fritt uppfunna
av berättaren, han kan forma dem som han
vill, han är så obunden som en vanlig
författare, vad han skapar skapar han inifrån.
Det är på detta sätt som de största historiska
romanerna kommit till: Scotts och Sigrid
Undsets.
Gudmunder Kambans roman hör till det
förra slaget; den handlar om den lärde
biskopen och handskriftsamlaren Brynjolfur
Sveinsson, hans dotter Ragnheidur och hennes
älskare Dadi Halldorsson. Hur deras liv
gestaltade sig är känt: Gudmunder Kambans
uppgift har varit att ge den psykologiska
förklaringen; och denna uppgift har han löst
på ett lysande sätt. Men det ligger ju nästan
i sakens natur att han ibland kommer att
skriva om de tre som en historiker eller
litteraturhistoriker skulle skriva om
människor vilkas karaktärer han läst ut ur brev
och dokument: han analyserar, han
kommenterar, han förklarar. Gudmunder Kamban
behärskar fullkomligt den isländska
sagostilen; han är en berättare som få. Men
ämnet, arbetssättet, det dubbla syftet att
tjäna både diktningen och forskningen har
gjort att han ibland slutar upp med att
berätta, att ställa fram sakerna själva för
våra ögon och i stället liksom säger till oss:
”Nu skall ni få se vad den mannen tänkte
och kände vid detta tillfälle.”
Men det vore mycket orättvist att trycka
på denna invändning mot Gudmunder
Kambans bok, ty faktiskt är ”Skalholt” en i sitt
slag stor berättelse. Kamban har funnit ett
stoff som ligger utomordentligt väl till för
honom; ali hans begåvning som författare
och människoskildrare har här kommit till
sin rätt. Denna tragiska familje- och
kärlekshistoria från sextonhundratalet har verkligen
ett tycke av de gamla isländska sagorna;
dess människor äro gjorda av samma virke,
ha samma instinkter, samma vilda eller lugna
kraft som männen och kvinnorna från Islands
första tid. Främst bland dem alla står
Brynjolfur Sveinsson, biskopen, rättvis och sträng,
klok i statssaker, klok i mycket annat och
oklok i något, med hetsigt sinne och en
styrka som intet kan bräcka. Ragnheidur är
sin fars dotter; en gång då biskopen ser
efter henne önskar han tyst att deras viljor
aldrig skola korsas. Så finns där Dadi
Halldorsson, av blondare lynne, öppen, pålitlig
och lojal; han är präst och Ragnheidurs
lärare. Rykten börja gå om dem på gården:
Dadi misstänkes för att vara Ragnheidurs
älskare. ”Gud är över oss, Dadi Halldorsson,
och bordet är emellan oss”, säger biskopen
sakta och ser på den andre med små, stålgrå
ögon. Ragnheidur och Dadi förneka med
rätta anklagelsen, men på en punkt ge de
motstridande uppgifter, och när den sista av
de våldsamma scenerna dragit förbi, har
biskopen tvingat sin dotter att gå offentlig
värjemålsed framför domkyrkans dörr,
beskådad av en väldig människomassa. ”Du har
gjort oss mycken glädje i dag, Ragnheidur”,
säger biskopen. ”Jag stod som avklädd inför
hela landet”, svarar hans dotter.
På natten väcks Dadi av Ragnheidur. Det
är tolv dagar sedan de sist träffades, och
nästa sommar skall han fara utomlands, för
många år. Biskopen skall aldrig ge henne åt
honom: Dadi är en alltför ringa man. Sin
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
