Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Recensioner - Hjalmar Gullberg: Tre generationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
ansträngd av de stora fantasierna och med
en smula avsmak för verkligheten gjorde
man en paus. Den som förstod att med
svårmod och stil, ironi och skepsis utfylla denna
paus, var Hjalmar Söderberg, Heines,
Ana-tole Frances och J. P. Jacobsens lärjunge,
decenniets litteräre ledare. Dess poet var Bo
Bergman, dess kritiker Oscar Levertin, som
inskärpte Söderbergs betydelse som stilistiskt
ideal och kompletterade hans och tidens
melankoli med sin lidelsefulla
skönhets-dyrkan. I dessas spår gingo inte blott de
rena epigonerna utan också de unga
författare, som först under det kommande
decenniet skulle spela sin egentliga roll:
Sigfrid Siwertz, Sven Lidman, Hjalmar
Bergman, Elin Wägner, Fredrik Böök. Medan
detta försiggick i Stockholm, uppträdde nere
i Skåne, med förbindelser på andra sidan
Östersjön, hos den tyska symbolismen, Anders
Österling och Vilhelm Ekelund och den
ekelundska gruppens kritiker, Bengt Lidforss:
från livets svårigheter sökte Österlings
ungdomsdiktning sin tillflykt i naturen, Ekelunds
hos skönhetens idé.
För att visa hur den litterära utvecklingen
under nästa decennium uppkom som en
reaktion mot föregångaren, väljer Holmberg
som illustrationsmaterial en känd dikt av
Österling, ”Damen i fönstret”, tolkar den
spleenfyllda, Chopinspelande ”damen” som
Söderbergtidens musa och fiskar ur poemet
upp ett fång nya, betydelsefulla ord: Plikt,
Arbete, Vardag, Verklighet, Vilja. Det
sistnämnda begreppets historik skisseras i
anslutning till en rad litterära omvändelsehistorier;
utgångspunkten är John Landquists i
litteraturen förevigade disputation i Uppsala 1908,
då en akademisk avhandling som bar titeln
”Viljan” försvarades och i vilken författaren
— i trots av såväl Hjalmar Söderbergs som
Schopenhauers uppfattningar av begreppet
— fattade viljan som en levande verklighet
i besittning av frihet. Nästa år övergick
Vilhelm Ekelund från skönhets- till
viljedyrkan och prisade bland andra Fichte och
Fredrik den store; 1910 tolkade Böök, den
ledande kritikern efter Levertin, Kleists
moraliska pliktlivsnovell ”Michael Kohlhaas”,
och samma år skrev Sven Lidman romanen
”Ture Gabriel Silfverstååhl”, vars hjälte
ville skjuta Oscar II för hans bristande
aktivitet vid unionsbrottet. Kriget, vid vars
utbrott Siwertz skrivit sin omvändelseroman
”En flanör”, fann icke litteraturen
oförberedd. — Efter omvändelsen till vilja kom
omvändelsen till verklighet. Med Ludvig
Nordströms ”Borgare” kommer 1909 den
nya borgerliga realismens genombrott. En ny
provinsiell litteratur följde: mellan
Nordströms Ångermanland och Österlings, Bööks
och Gustaf Hellströms Skåne representerade
Hjalmar Bergman Bergslagen, Siwertz, följd
av Erik Lindorm, Stockholm, Torsten
Fogel-qvist Östergötland, Elin Wägner Småland;
samtidigt står resehågen hos dessa
verk-lighetsintresserade författare som en
motvikt mot den provinsiella bundenheten. De
ledande kritikerna framträdde som
livsbejakande pragmatister; Fogelqvists
lösenord var ”mänsklighet”, Bööks ”äkthet”,
Landquists ”humanism”. Först efter 1910
ha vi fått en stor realistisk
romanlitteratur, innehållande verk som Siwertz’
”Selambs”, Wägners ”Åsa-Hanna”, Birger
Sjöbergs ”Kvartetten som sprängdes”,
Hellströms ”Snörmakare Lekholm får en idé”,
Lidmans ”Huset med de gamla fröknarna”,
Nordströms ”Landsorts-bohème”, Bergmans
”Markurells i Wadköping”.
Hos dessa författare, som fötts omkring
1880, var sålunda verkligheten ett tillkämpat
värde. Att helt ge sig den i våld förmådde
inte alla; exempelvis Hjalmar Bergman.
Hos den tredje generation författare som
Holmberg behandlar, studerar han
verklighetsbildens upplösning. Världsbilden i Birger
Sjöbergs ”Kriser och kransar” har krossats
av granateld och kristidssvindel och av en
diktarsjäl som från sitt ”Lilla Paris” slungats
ut i kaos. Dan Anderssons diktning, som blev
ett fragment, föredrog vildmarken framför
bondgården, men hade sitt egentliga hem i
den ovärldsliga mystikens rymder. Långt
borta från ryska gränsen i Finland kom
skaldinnan som ville ”störta tornet uti
verklighetens stad”, Edith Södergran. Den andra
kvinnan i tidens litteratur, Agnes von
Krusenstjerna, har skildrat de sinnessjuka och deras
värld — betecknande är den roll
sinnessjukdomen spelar för denna generation. Från en
direkt reaktion mot realismen, framför allt
scenrealismen, utgick Pär Lagerkvist,
periodens tongivande diktare. Var den förra för-
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
