Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Recensioner - G. S.: Ungt äktenskap - G. S.: Kärlek och kassabrist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
för vad han är: en he-man och
kvinno-tjusare av ganska enkel, godmodigt brutal
typ, börjar alltmera sysselsätta hennes
överspända fantasi. Med en blandning av rörande
naivitet och religionshistorisk lärdom
upphöjer hon honom till en solgud, en
fruktbarhetsriternas överstepräst. I ett dylikt
romantiskt ögonblick faller hon för honom och
njuter några stunder av stolt blommande
kvinnlighet. Genom en infam påpasslighet av
ödet erhåller hon emellertid just i rusets
första sällhet ett långt brev från sin man,
fullt av omsorger och hemtrevligt småprat
om deras gemensamma intressen. Brevet
ställer henne inför ett antingen—eller och
efter en heroisk strid beslutar hon sig för
att ge upp könslivets fåfängliga lycka för
arbetets och den andliga gemenskapens mera
bestående värden. Hon har lyckligt vunnit
denna första seger över sig själv då hon
ställes på ett vida värre prov: hon upptäcker
att hennes korta förbindelse med Bolling
skall få följder. Hade Barbro Ek levat på
1880-talet och ställts inför denna moraliska
konflikt skulle hon med ali säkerhet —
åtminstone i litteraturen — ha tagit
konsekvenserna av sitt felsteg. Antingen skulle
hon ha berättat allt för mannen — och blivit
utstött, eller också skulle hon ha tigit — och
brutits ned av sin ”livslögn”. Men hon är
en ”modern ung människa” och finner
kompromissen djupare sett mera moralisk än
den hänsynslösa ärligheten. Hon vill ha barn,
följaktligen behåller hon sitt foster, hon vill
fortsätta att leva med Staffan, följaktligen
låter hon honom tro att barnet är hans. Den
verklige fadern är henne redan lika
främmande som Zeus för Leda efter svanens
besök. Författarinnan har väl icke avsett att
denna lösning av konflikten skall ha någon
tillämplighet utöver detta speciella
psykologiska fall, varför det icke lönar sig att
göra fallet till föremål för en principiell
diskussion. Så mycket kan dock sägas, att
i levande livet de ofruktsamma äktenskapen
nog inte bli välsignade på ett lika
friktionsfritt sätt.
”Ungt äktenskap” är icke en mogen bok
och författarinnans (liksom hennes
hjältinnas I psykologiska omdöme står inte i
proportion till hennes psykologiska beläsenhet.
Den själskris, som tecknas, förlöper icke allt-
Kärlek och kassabrist
Gösta Blomberg: Det stora korthuset.
Natur och Kultur. 5: 50.
Man förstår att Waldemar Hammenhögs
stora och på det bela taget välförtjänta
framgång med ”Pettersson och Bendel” skall
locka unga skribenter med affärsutbildning
till att pröva sin lycka med romaner om
stockholmskt affärsliv. Man förstår också, att
”Pettersson och Bendels” driftige förläggare
med ett alldeles särskilt intresse skall granska
varje sådant manuskript, i synnerhet när det
inlämnas av en debutant och Hammenhög in
spe. Gösta Blomberg är en debutant men
ingen Hammenhög och ”Det stora korthuset”
är en roman om stockholmskt affärsliv just
nu men ingen ”Pettersson och Bendel”. De<n
innehåller för mycket Bendel och för litet
Pettersson. Det vill säga den handlar för
mycket om knepiga affärer och för litet om
människor som hoppas, längta, älska, hata
och kämpa med sina egna bättre eller sämre
jag. I Pettersson och Bendel skådade man ut
över en stor och frodig trädgård med många
igenom övertygande och verkar nog då och
då psykologiskt räkneexempel. Flera av
episoderna, och i synnerhet då de dramatiska,
äro också mera effektfulla än oemotsägliga.
Dialogen är vidare litet för mycket
uppvisning i filosofi. Trots dessa brister läser man
boken avgjort med intresse, nästan spänning.
Författarinnan har en naturlig
berättarför-måga, som aldrig tryter eller är osäker på
sig själv. Enstaka scener, jag tänker då
närmast på förlossningsscenen, äro givna med
verklig kraft och åskådlighet. Eva Berg
besitter dessutom en rörlig, nyfiken
iakttagelseförmåga, som aldrig är stilla utan
överfar scenen och gör lyckliga fynd; hennes
kommentar är intelligent och ofta kvick. Och
viktigast av allt — hon har allvar, vilja och
intellektuell spänst. Det är alltid ett
upplyftande skådespel att se en ung svensk
romanförfattare ettrigt och oförfärat ge sig
i kast med problem.
Allt som allt: en intresseväckande debut
och en given publikframgång. G. S.
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
