Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Recensioner - Gösta Attorps: Ryska närbilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’Det har jag inte hört talas om’, sade
Pavel, som tog honom på allvar.
’Jo, karlen står vid dörren, och hans arbete
består i att ropa: Inga varor av något slag
finnas här!’
’Ibland ter du dig som en tvättäkta
motrevolutionär’, sade Georgej. ’Varför jag inte
för länge sedan låtit avskeda dig beror...
Till våren ska vi börja bygga
fyravåningshus. Varje familj skall ha tre rum. Det blir
ett gemensamt kök för hela huset och en
barnkammare. Allting skall bli bättre...
allting är mycket bättre nu, eller hur, Pavel
Vasilytj.’
’Hmm...’
’Stan hade inte något bibliotek eller något
stort lasarett före revolutionen, eller hur?’
’Nej, det är bättre.’
’Du fick inte en månads semester med full
lön före revolutionen, eller fick du det?’
’Ja-a, det är bättre.’
Aleksej inföll:
’Före revolutionen behövde du inte betala
till statslån, till föreningen för luftvärnet, till
föreningen för automobildrift och till
föreningen för hemlösa barn, eller hur? Det
där går upp till en månadslön.’
’Ja’, svarade Pavel tvekande, ’det tror jag
nog att det gör.’
’Har du inte lärt dig läsa och skriva efter
revolutionen?’ frågade Georgej.
’Jo, det har jag gjort, det är då säkert’,
svarade den gamle mannen bestämt.
’Nu, när han är läskunnig, vad ger ni
honom att läsa?’ frågade Aleksej.
Kommunistisk propaganda!’”
Man kunde fortsätta att citera hur länge
som helst, men det anförda må vara alldeles
nog: det räcker för att illustrera hur mr
White gått till väga då han skrivit sin
utmärkta bok. Det är typiskt att den bär
titeln ”Ryssar” och ej ”Ryssland” eller ”Den
ryska frågan” eller något liknande. Strängt
taget ha vi redan fått alldeles nog med
böcker av det sistnämnda slaget. Här har den
ena skrivkunniga personen efter den andra
farit över till Ryssland, uppehållit sig i
landet en månad eller ett par, samtalat med
några av de ryssar som äro mäktiga ett eller
annat främmande språk, bott på hotell, tagits
om hand av guider och så återvänt till
Västeuropa för att i långa artiklar eller böcker
framlägga sin uppfattning av Rysslands öde
och bolsjevikregimens framtid. William C.
White profeterar varken om detta eller detta;
har han överhuvud någon åsikt av det slaget,
så har han sorgfälligt dolt den. Han skriver
ingenting om det ryska styrelsesättets väsen,
men han skriver, enkelt och konkret, om hur
revolutionen inverkat på de människors liv
som han träffat. Han skriver ingenting om
Det ryska jordproblemet eller Den ryske
bonden, men han berättar om de bönder han
lärt känna under månadslånga uppehåll i
byarna: hur de hade det, hur de voro, vad
de sade och tyckte. Han har umgåtts med
”det förra folket” och med det nya. Han
har varit nära bekant med forna
tsarofficerare och med bolsjevikiska ledare vid
fabriker och universitet. Han har bott i våningar
i Moskva där sju familjer samsas om ett kök
och där professorer, fabriksarbetare,
poliskonstaplar, konduktörer och skådespelare
trängas med varandra som boskap under en
transport. Han har kamperat med soldater
på gränsvakt mot Polen, med bolsjevikiska
kretsdomare och med agronomer, utsända att
leda lantbrukets kollektivisering. De komma
alla till tals, endast William C. White är
tyst. Självklart har han ibland varit tvungen
att blanda om korten; hans förändringar
torde dock aldrig röra väsentliga ting. Vad
han har återgivit är helt enkelt den ryska
vardagen med dess motsättningar, dess
gemensamma drag och dess tusen nyanser. Den
visste vi ganska litet om förut, framför allt
visste vi inte riktigt om vi vågade tro på
vad vi läste eller inte. Det brukade synas
på de flesta böcker om deras författare
var vit eller röd. På de andra brukade det
synas att deras författare inte kunde tala
ryska. De kunde vara intelligenta,
skarpsynta, i sitt slag förträffliga. Men antingen
kan man tala med en rysk bonde och en rysk
arbetare, eller också kan man det inte.
Det skulle alldeles strida mot hela den
anda i vilken Whites bok är skriven, om man
toge den till grundval för något försök att
generalisera i den ena riktningen eller i den
andra. Det enda som man kan göra är att
referera den, och referera den så objektivt
som den faktiskt är skriven. Ty den utmärkte
reporter och novellist som satt sitt namn på
dess titelblad har verkligen gått till sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
