Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Recensioner - Gösta Attorps: Ryska närbilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mänsklig varelse med fel och brister? Är
det ej motrevolutionärt att öppet förklara
att Lenin betänkligt misstagit sig i något, vad
det än må vara, som han sagt eller skrivit?
Ofelbarhetsdogmens uppkomst—! Betänk att
Lenins liv endast ligger några få år
tillbaka i tiden. Hur blir det om hundra år?
Vi må ha vår vidskepelse — men har inte
ni det? Kapitalisternas rovgirighet,
borgarnas onda uppsåt, Lenins ofelbarhet — är det
inte början till kommunistisk vidskepelse?
Ni börjar få våra fel. Ni har till och med
redan fått kättare — tänk på Trotskij! — och
ni har precis samma propagandametod som
vi — ty alla religioner förklarar sig vara
den Enda Sanna Religionen.” White återsåg
aldrig prästen, ty denne var i stort behov av
en operation; och de ”uteslutna” voro
uteslutna även på sjukhusen.
”Använder ni inte dynamit i Amerika för
att få bort gamla stubbar och rötter”, frågade
Ibram. Han var skollärare och bolsjevikisk
rapportör i den avariska byn nere i
Kaukasus. Han lärde pojkarna att spela fotboll
i stället för att slåss med kniv. Han drömde
om Dagestans elektrifiering och civilisering,
han bekämpade Achmed, värdshusvärden,
vilken alltid talade om den gamla goda
tiden, då männen buro vapen och kvinnorna
smycken, då vin och blod gav färg åt
festglädjen och — ifyllde körkarlen — då en
man med litet pengar hade goda utsikter att
förvärva mer av sina fattiga grannar.
Achmed och några av hans parti skulle troligen
bli skjutna dagen därpå; de hade
genomdrivit att byn skulle använda hälften av
inkomsterna från den gemensamma
fruktskörden för att bygga en ny moské, Ibram hade
angivit dem, och polisen hade kommit. White
frågade skolläraren om han inte befarade
repressalier.
”Misshandel och gräsliga, grymma mord
har ofta förövats mot sådana människor som
jag”, sade han okonstlat, ”men ännu har i
detta distrikt ingenting hänt. Särskilt i ryska
byar har sådana bundits vid träd och bränts,
de har bländats, de har skjutits i ryggen. Det
faktum att jag är född i byn har hittills
räddat mig. Jag är en av dem, men de vet
att jag inte ens skulle tveka att rapportera
min egen far för motrevolution. Apropå min
far — hans får har dödats, och i förra
veckan blev hans oxe halt under misstänkta
omständigheter. En vacker dag hittar man
mig på en avlägsen bergssluttning med
uttryckta ögon och en dolk i ryggen.”
Innan Andrej Georgjevitj, ingenjören i
Moskva, begick självmord, träffade White
honom ofta. Han förklarade varför de flesta
varor voro så dåliga: ”Om trusten ger en
fabrik följande besked: ’Ni måste bringa
ned produktionskostnaderna med tolv
procent’ — vad resulterar det i? Lyckas inte
fabrikens ledare göra detta, blir hela
fabriksledningen utbytt mot en ny. Det
enklaste sättet att nedbringa
produktionskostnaderna är att sänka kvaliteten. Alltsammans
bottnar i fruktan att bära ansvar. Följden
blir att traktorerna levereras utan förgasare,
att skorna håller ihop en vecka, men vem
rår för det? Vad som helst får gå för att
produktionen skall komma upp till
femårsplanens siffror!”
Hos Sonja Petrovna, bydoktorn, och
hennes make, läraren, kunde White studera de
ryska bönderna. Det var på torgdagens
morgon: ”Kön utanför spritminuteringsstället
blev allt längre. Varje karl som kom ut
medförde två buteljer. Den ena öppnades
omedelbart, den andra lämnades till hustrun, som
lade ned den i släden. Efter en halvtimme
var torget som ett dårhus. Ett dussin
slagsmål pågingo i olika hörn. Under hela
dagen körde kärror och slädar från torget
mot hemmet. Det var nästan alltid samma
historia: på kuskbocken, böjd, som tyngd av
all världens bekymmer, satt kvinnan, och
tyglarna hängde lösa. I kärrans halm låg
den äkta mannen på rygg, dödfull och med
en mun som gapade mot himlens blå och
rosa.”
I William C. Whites bok finns det en
berättelse som är så fin som vore den inte
verklighet utan uppfunnen av en stor
författare. Den handlar om Tatjana,
musiklärarinnan, och Vera, hennes syster. Det är
ingen idé att återge den; den skulle endast
förstöras av ett kort referat. Den är inte
placerad sist i boken, men för läsaren blir
den kanske ändå som en slutvinjett: det är
järnkallt, skymningen börjar falla över
bygatan, en ensam bondkvinna går förbi; och
inne i rummet talar Vera med sin låga och
mjuka röst.
Gösta Attorps.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
