Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - William Faulkner: En ros åt Emily. Novell. Översättning av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ROS ÅT EMIL Y
— Men vad vill ni jag skall göra åt det,
madam? sade han.
— Befall henne att sluta upp med det,
sade kvinnan. Det finns väl en lag.
— Jag är säker på att det inte behövs,
sade borgmästaren. Det är förmodligen bara
en orm eller en råtta som hennes tjänare
slagit ihjäl på gården. Jag skall tala med honom
om saken.
Dagen därpå mottog han ytterligare två
klagomål. Det ena var en försagd anhållan
från en man.
•—- Vi måste göra något åt det, domare.
Jag skulle vara den sista i världen att vilja
besvära fröken Emily, men vi måste göra
något åt det.
Samma kväll hade stadens styresmän
sammanträde — det var tre gamla gråskägg och
en yngre man, representant för den nya
generationen.
— Det är enkelt nog, sade denne. Ge
henne en uppmaning att rengöra sitt hus.
Låt henne få en viss tid på sig och om hon
då inte . . .
— Förbanne mig, min herre, sade domare
Stevens, vill ni inte helt öppet anklaga en
dam för att lukta illa?
Efter midnatt natten därpå gick fyra män
till fröken Emilys hus och smög omkring där
som tjuvar, vädrande kring väggarna och vid
källardörren, medan en av dem sådde något
med handen från en säck som han bar på
ryggen. De bröt upp källardörren och
beströk källaren och uthusen med kalklösning.
Ett fönster som förut varit mörkt var
upplyst när de skulle ge sig i väg och fröken
Emily satt där med ljuset bakom sig, rak
och stel som en madonnabild. De smög sig
tyst därifrån in i skuggan av träden kring
gatan. Efter någon vecka var stanken borta.
Vid den tid då detta inträffade hade folk
börjat hysa uppriktigt medlidande med
fröken Emily. Folket i vår stad, som mindes
hur gamla fru Wyatt, hennes farmor, till
slut blivit fullständigt sinnessjuk, tyckte att
Griersons höll sig själva för mer än de
egentligen var. Ingen av de unga männen
hade varit riktigt god nog åt fröken Emily
— och så vidare. Vi hade länge föreställt
oss dem som en slags tablå, med fröken
Emily som en liten vitklädd gestalt i
bakgrunden och hennes far som en utbredd
silhuett i förgrunden, med ryggen mot henne
och ett ridspö i handen, båda inramade av
dörröppningen. När hon så närmade sig de
trettio och fortfarande inte hade någon man
var vi inte riktigt nöjda, men vi höll likväl
på henne. Även med sjukliga anlag i släkten
hade hon inte förlorat alla utsikter.
När hennes far dog påstods det att huset
var allt som var kvar åt henne, och på sätt
och vis gladde sig folk däråt. Äntligen
kunde de beklaga fröken Emily. Ensam och
fattig kom hon dem mänskligt närmare. Nu
skulle även hon få känna rysningen och
ångesten inför en tolvskilling mer eller
mindre.
Dagen efter hennes fars död beredde sig
alla stadens fruar att göra visit, uttrycka sitt
beklagande och erbjuda sin hjälp som det
brukas här. Fröken Emily mötte dem i
dörren, klädd som vanligt och utan något
tecken till sorg i sitt ansikte. Hon påstod att
hennes far inte var död. Hon vidhöll sitt
påstående i tre dagar, medan präst och
läkare besökte henne och försökte förmå henne
att låta dem ta hand om liket. Just då de
var beredda att anlita lag och makt gav hon
efter och de begravde honom skyndsamt.
Vi sade dock inte att hon var tokig. Vi
förstod att hon måste göra så. Vi mindes alla
de unga män som hennes far avvisat och vi
förstod att nu när hon ingenting hade kvar
skulle hon som folk brukar klamra sig fast
vid den som berövat henne allt.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
