Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - William Faulkner: En ros åt Emily. Novell. Översättning av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM FAULKNER
III.
Hon var sjuk en längre tid. När vi fick
se henne igen hade hon kortklippt hår,
vilket kom henne att likna en flicka, en smula
erinrande om sådana där änglar på målade
kyrkfönster — tragisk och blek.
Staden hade beslutat stensätta trottoarerna
och arbetet började sommaren efter hennes
fars död. Entreprenörerna kom med negrer
och mulåsnor och maskiner och en förman
som hette Homer Barron, en nordländare —
en storvuxen, mörklagd, rivande karl med
kraftig röst och ögon som var ljusare än
hans ansikte. Småpojkarna samlades i klunga
för att höra honom domdera över negrerna
och höra negrerna sjunga i takt till
verktygen som höjdes och sänktes. Inom kort var
han bekant med hela staden. När än man
hörde det skrattas kring torget fann man
ständigt Homer Barron mitt i hopen. Snart
fick vi se honom åka ut med fröken Emily
om söndagseftermiddagarna i vagnen med
de gula hjulen och de bruna fuxarna från
hyrstallet.
Till att börja med gladde det oss att
fröken Emily fått en förströelse och stadens
fruar sade: — Naturligtvis kan inte en
Grier-son tänka allvarligt på en nordländare, en
dagsverkare. — Men det fanns även andra,
äldre personer, som sade att inte ens sorgen
fick komma en verklig dam att glömma
noblesse oblige (fastän de kallade det
naturligtvis inte noblesse oblige). De sade
blott: — Stackars Emily. Släktingarna borde
ta sig an henne. Hon hade släkt i Alabama,
men för många år sedan hade hennes far
kommit i delo med dem om den sinnessjuka
gamla fru Wyatts kvarlåtenskap och ingen
förbindelse förekom mellan de båda
familjerna. Släkten hade inte ens varit
representerad vid begravningen.
När de äldre sade: Stackars Emily,
började viskningarna.
— Tror du verkligen det förhåller sig så?
sade de till varandra.
— Ja, visst gör det det. Hur skulle
annars .. .
Och så viskade de bakom händerna, där
de stod frasande av stramande siden och
satin bakom jalusierna som var neddragna för
söndagseftermiddagens solsken, när det lätta,
snabba hovklappret från de bruna
parhästarna drog förbi: — Stackars Emily.
Hon bar sitt huvud högt även sen vi ansåg
att hon fallit. Det var som om hon gjorde
anspråk på mer än blotta erkännandet av sin
värdighet som den siste Grierson — som om
hon ansåg sig okränkbar även i sin beröring
med det jordiska. På samma sätt var det när
hon köpte råttgiftet, arseniken. Det var mer
än ett år efter det man börjat säga: Stackars
Emily, under den tid då hon hade besök av
två kvinnliga kusiner.
— Jag behöver något slags gift, sade hon
till apotekaren. Hon var över trettio vid det
laget, ännu en slank kvinna, magrare än förr
för övrigt, med kalla och högmodiga svarta
ögon i ett ansikte där huden stramade över
tinningarna och kring ögonhålorna, som på
en fyrvaktare. Jag behöver något slags gift,
sade hon.
—- Ja, fröken Emily. Vad skulle det vara
för sort? För råttor och sådant? Jag
rekommenderar . ..
— Jag vill ha det bästa ni har. Jag bryr
mig inte om vad det är för sort.
Apotekaren nämnde några olika slags gift.
— De tar kål på allt upp till en elefant.
Men vad ni skulle ta är . ..
— Arsenik, är det bra? sade fröken Emily.
— Vad — arsenik? Ja visst. Men vad ni
behöver...
— Ge mig arsenik.
Apotekaren såg på henne. Hon såg på
honom tillbaka — mycket rak, med ansiktet likt
en utspänd flagga.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
