Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Gertrud Lilja: Ett kriterium. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gertrud lilja
ETT KRITERIUM
Ur en i dagarna utkommande novellsamling, ”Karl-Uno och sångerskan ’
Hon gick utan att se sig för och snavade
ibland. Hon gick för resten fel — var fanns
hon? Hon hade aldrig lärt sig hitta på
Östermalm ...
— Du kan stiga av antingen vid
Norrmalmstorg eller Stureplan, hade han sagt; här
skall jag gå av. Och han hade lyft på hatten,
lett mot henne och varit ute ur spårvagnen.
I dag hade staden varit festlig och vänlig;
i kväll var den kall och fientlig som på den
tiden hon gick på konservatoriet och frös och
svalt. I dag hade hon inbillat sig att den
smålog mot henne, att hon var i nivå med det
glada, ljusa och förnäma i den; i kväll var
den som vanligt hennes fiende och
förtryckare — hon hade med ens upptäckt alla
de tröttkörda människor, som skötte ett
själlöst arbete och som hållit sig undan förut i
dag, då hon mött endast lyckligt, välklätt
och välbärgat folk . . .
Vad hade hänt? Ingenting. Gudskelov
ingenting alis. Att en såpbubbla brister kallar
ingen vettig människa för en händelse. Men
färgerna var vackra, bubblan lätt och fin —
ett ting att gråta över när det gick sönder,
fast det ej varit nyttigt till något.
Äntligen hade hon hittat till sin bostad.
Hon låg i sitt rum med armarna under
huvudet, den enda ställning det gick att
tänka i.
Hon sökte intala sig, att det hon kände var
ingenting annat än ironi, världsvisdom, som
fått sin bekräftelse genom en liten
upplevelse .. . Med indignation förnekade hon
sorgen, som hotade att dränka
överlägsenheten i sin mörka flod.
Hon steg upp och såg sig i spegeln. Hon
mötte ett alldagligt men intelligent ansikte,
ett ansikte, som de flesta gå förbi utan att se
skymten av, som andra finna enbart fult och
åter andra sympatiskt. Plötsligt såg hon med
intresse på sina fötter.
Han hade böjt sig fram, lagt sin hand
under hennes vad och lyft upp hennes ben
en smula, sett på foten och uttryckt sin
beundran för den. Med naiv nyfikenhet hade
hon lutat sig framåt och sett på den hon
också, liksom för första gången. Inom sig
hade hon prisat sin skapare att hon hade en
välsittande sko. Hon hade känt hans hands
värme genom den tunna struihpan men endast
erfarit ett barnsligt intresse för denna fot,
som med ens blivit ny för henne. Han hade
haft ett lustigt sätt att framhålla detaljer i
hennes utseende, han stod bredvid henne som
framför en tavla och påvisade en del
förtjänster — felen teg han artigt med — och
hon hade road hört på.
Slutligen hade han kysst henne. Hon hade
känt sig ganska chockerad men dolt det. Hon
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
