Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Gertrud Lilja: Ett kriterium. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ETT KRITERIUM
hade lugnt låtit det ske. Så här kysser han
vilken kvinna som helst från gatan, hade hon
tänkt, och det hade gett henne ett inre övertag
över honom. Det, att det inte var henne han
kysste utan vilken kvinna som helst i världen
lät henne behålla sin oberördhet. Varför lät
hon det ske? Hans kyssar ingav henne ingen
motvilja; om hon skulle vara ärlig, hade de
kanske gett henne en vag lustkänsla — vid
minnet av kyssar hon en gång fått av en man
som älskat henne och som hon älskat. Och
man var väl ingen konfirmand! Man var väl
en modern människa, som inte gav upp ett
anskri för en kyss! Dock •— faktum kvarstod:
utom dessa båda män hade det i hennes liv
funnits blott blyga svärmerier, som aldrig
nått så långt som till kyssar. Hon hade
nämligen vissa pretentioner på mannens intellekt.
Vägen till hennes sinnen gick genom hennes
själ som i gammaldags romaner. Om han
varit trög och dum? Hon vämjdes vid tanken.
Hans andliga charm var så stor, att det
förbittrade henne. Det var den som låtit henne
tolerera kyssarna. Det var den som kom det
att svida inom henne när bubblan brast...
Det var egentligen vid avskedet hon kommit
till klarhet om att han var en don Juan, utan
tillstymmelse till intresse för hennes inre
människa. Han skulle resa bort och återkomma
först när hon lämnat Stockholm, det var ovisst,
om de någonsin skulle se varandra mer.
— När reser du? hade han frågat.
— På måndag i nästa vecka.
— Det blir dagen innan jag kommer
tillbaka, hade han sagt med stor likgiltighet.
Men i själva avskedsögonblicket hade hon
på kvinnors vis blivit sentimental och slagit
fram något om brevväxling. Han hade ryckt
på axlarna.
— Sådant kan jag aldrig bestämma i
förväg, jag avskyr tvång.
Hon hade blixtsnabbt svalt förolämpningen
och fallit in:
— Alldeles som jag! Jag vill skriva tio
brev å rad, om det roar mig, eller inte alis.
Som sagt, så hade han lämnat spårvagnen
före henne och sagt henne, var hon skulle
stiga ur. Inget tal om att följa henne. Och
så snart hon blivit ensam, hade hon haft klart
för sig vari förolämpningen, som kom hennes
blod att sjuda, egentligen bestått: han hade
skakat henne av sig, avskedat henne som en
kvinna från gatan — hon var borta ur hans
liv. Han hade med ens fått nog av henne —
därför att han inte fått nog.
Hon kände skymfen lika stor som om hon
givit sig åt honom. Därför att hon insåg, att
det skulle ej ha förändrat något i avskedet,
blott gett detta en än tydligare karaktär av
”tillfällig förbindelse”.
Med den brinnande harmen blandade sig
en nästan road förvåning: detta hade hänt
henne? En man kunde i distraktion ha lämnat
henne en sedel vid avskedet, om det velat sig
illa. Om inte hennes svala temperament och
vakna kritik räddat henne.
Vad bråkar jag för? frågade hon sig i
nästa stund. Den som besöker en man i hans
bostad, den som ger sig i leken får tåla den.
Han kunde inte rå för att hon ej var
tillräckligt modern utan bara halvmodern. Den
moderna kvinnan ger sig ju med lika oberört
hjärta som mannen ... Med ens visste hon,
att detta var lögn. En lögn, som mannen
spred ut och för sin bekvämlighets skull
sökte suggerera kvinnan att tro på. Om den
accepterades av kvinnan, om hon inte skriade
ut sin protest, så berodde det på att hon
svalde sin förödmjukelse och sina tårar —
när erfarenheten lärt henne, hur stor denna
lögn var. De kvinnor, som gjort den till
sanning, hade urspårat, hade inte följt sin
natur utan frångått den.
En don Juans tjuskraft var dock
odisputabel. Att hon ej varit okänslig för den
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
