Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Diktaren och kritikern. Enquête - Victor Svanberg - Marika Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENQUÉTE
Naturligtvis vill också publiken smickras
en smula — jag medräknar den
förhandspublik, som heter förläggare — men den är
bildbarare än diktarna. De som anställa och
betala en man -— eller en kvinna — att
lycka åt dem, måste förr eller senare inse
det ändamålsvidriga i att ha honom till apa,
som fås billigare, eller till eko, som fås gratis.
En värre frestelse för yrkeskritikern är
inbillningen, att kritiken är självändamål.
Denna begreppsförvirring har gått så långt,
att kritiken ibland påstås vara en konstart,
jämförlig med, ja, överordnad den skapande
dikten. Denna bakvända lära praktiseras på
det sättet, att en recension kan bli prat om
Gud och hela världen, minst om den anmälda
boken.
Men den allra farligaste kritikeråkomman
drabbar sorgligt nog de skenbart mest lojala
och ödmjuka av dessa tjänare i konstens
förgård. Vare det fjärran från oss, säga dessa
ödmjuka män, vare det fjärran från oss att
vilja sätta oss till doms över dikt och diktare.
Vi vilja bara tolka dem, förstå dem och —
om det skulle behövas — förlåta dem. Ett
klassiskt talesätt uttrycker tankegången så:
om smak ska man inte disputera. I folkmun
heter det: låt var fågel sjunga efter sin
näbb!
Härpå svaras: låt gärna sångfåglarna bruka
sin näbb till att sjunga, men förmena då inte
rovfåglarna att bruka sina näbbar! Och om
ni också sätter de snälla skaldefåglarna i bur
och skjuter efter de stygga kritikerfåglarna, så
utrotar ni ingendera med er kärlek eller ert
hat. — Disputera om smak bör man undvika,
om med disputera menas gräla, men varför
skulle jag inte tala om för folk vad jag
tycker, när folk vill höra det? Jag tvingar
ingen att tycka som jag. — Förstå och
förlåta kan man göra och likväl vilja bättra.
Lustigt nog finner man få så förhärdade
och trångsynta dogmatiker som anhängarna
och utövarna av den så kallade opartiska,
förstående kritiken. De förstå blott så mycket
som kan förstås från den gyllene
medelvägens synvinkel. När Pär Lagerkvist är ny
och omskapande, kalla de honom pekoralist,
men när han hunnit bli vanlig och känd,
hinna de förstående kritikerna fatt honom
och klappa honom på axeln.
Kan icke jämte dylik inregistrerad
allmänkärlek på allmänna landsvägen det medges
andra kritiker att ha individuella tycken
långt uppe till höger i bergen och långt nere
till vänster i vattnen? Är det så alldeles
omänskligt att våga ha en egen mening,
medan man respekterar andras?
Blir det förbjudet, så blir kritikerns ideal
den bekanta filosofiska åsna, som dog
mittemellan två höstackar under träget
begrundande, vilken som vore att föredraga.
marika stiernstedt
Våra kritiker äro i allmänhet överkvalificerade. Vi
behöva flera sakliga krönikor à la radio.
Jag skulle för min del inte anse det alltför varande form i stort sett försvann. Det vill
olyckligt, om litteraturkritiken i dess nu- säga just i dess form av kritik.
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
