Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Hugh Walpole: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BREV FRÅN LONDON
Men två böcker återstå ännu av mina sex.
De kunna kanske få en permanent plats i den
engelska litteraturens historia, och när jag
säger permanent, så menar jag att om
Lawrence intresserar kommande generationer
(vilket han kommer att göra), så skola hans
brev läsas, och om Rossetti intresserar
kommande generationer (vilket han kommer att
göra), så kommer också Violet Hunts
egenartade, personliga och vitala bok om hans
olyckliga hustru också att läsas.
Jag har redan påpekat i dessa brev, att
den allmänna meningen är att det nu har
stridits nog om Lawrences kvarlevor för att
räcka åtminstone för en generation, och jag
måste erkänna att jag kände en stöt av nästan
ursinnig irritation häromdagen, när jag läste
i tidningen, att ännu ett nytt arbete om
Lawrence av den oförbätterlige mr Middleton
Murry skall utkomma i höst.
Jag anser icke att Aldous Huxley har
utgivit dessa brev bra. Han har tagit med
alldeles för många. Vem bekymrar sig om
Lawrences kontrakt med förläggare, om
försäljningen av en novell eller tillkomsten av
en tillfällig tidningsartikel? Första
fjärdedelen av denna bok är ojämförligt den bästa.
Lawrences tidigare brev äro helt enkelt
betagande. I dem kan man tydligt urskilja
charmen, ärligheten, snillet och skönheten
hos hans personlighet.
Det verkar på mig som om han senare blev
arrogant, tankspridd, utjagad och nästan
ständigt ursinnig på någon eller något. Hans
sjukdom kan ju förklara mycket av detta,
men hur önskar jag icke att den andra
hälften av boken vore kortare. leke desto
mindre finns här äkta begåvning. Han var
sin generations enda sanna begåvning.
Miss Hunts bok måste man läsa med
tålamod. Den tid skall säkert komma, då de bästa
av miss Hunts romaner och särskilt då ”White
Rose of Weary Leaf” skola bli återupptäckta.
Jag föreslår hennes förläggare att redan nu
ge ut en eller två av dem i nya, billiga
upplagor. Hon har den mest utpräglade
personlighet av alla sin generations författarinnor,
och hon är så beskaffad att hon icke kan
skriva ett ord utan att ge fullt spelrum åt
denna personlighet. När såsom här denna
individuella förmåga av klarsyn och uttryck
konfronteras med en så enastående människa
som Dante Gabriel Rossetti, så får man
bevittna en fängslande konflikt. Under loppet
av denna bok älskar miss Hunt Rossetti och
hatar honom och älskar honom återigen.
Hennes studie är till stor del baserad på
reminiscenser av muntliga samtal, ty hon
växte upp i en atmosfär som dominerades av
Rossetti och hans vänner. Denna bok vibrerar
följaktligen av liv. Ni kan tycka om den eller
icke tycka om den, tro på den eller tvivla på
den. Ibland går ni som i en dimma, men
oftare lyses scenen upp av en strålande
intensiv vision, och när ni äntligen slår igen
boken har ni en egendomlig upplevelse
bakom er. Hösten har alltså gjort en
intressant start. Ännu återstå Trevelyans historia,
Virginia Woolfs essayer, romaner av
Somerset Maugham, Galsworthy och Rosamond
Lehmann, biografier över Asquith och
Chamberlain.
4. — B. L. M. 9.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
