Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Recensioner - Hjalmar Gullberg: Vita Nuova. Bertil Malmberg från Slöjan till Illusionernas träd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
Vita Nu o va
Bertil Malmberg frän Slöjan till
Illusionernas träd
Bertil Ma.lmberg: Illusionernas träd.
Bonniers. 3: 75.
I Bertil Malmbergs förra samling,
”Vinden” (1929), fanns en dikt kallad ”Torra
trädets klagan”:
Jag får aldrig mera knoppas.
Jag får aldrig mera blomma.
Mina grenar rassla tomma.
Jag har ingenting att hoppas.
Den tröstlösa symbolen för en plåga utan
skrik, sammanpressad i till synes konstlösa
rader, kunde stå som motto för den
femårsperiod i diktarens produktion, som inleddes
med ”Slöjan” (1927) och nu med
”Illusionernas träd”, synes ha nått sin avslutning.
Slöjan — så får man fatta titeln — var
Mayas, världsalltets väverskas slöja, som
slitits i trasor inför diktarens ögon: den
skimrande sinnevärlden, illusionerna, allt som
han trott, älskat och hoppats på. Ingenting
blev kvar utom ångest och fasa. De nva
upplevelserna krävde en förvandling också av
den poetiska formen. Bertil Malmberg hade
vunnit rykte som versvirtuos utan vank och
lyte. I en rad diktböcker med klingande namn
(”Dåd och dröm”,’”Atlantis”, ”Orfika” med
flera) hade han framstått som den siste
fullfölj ären av den Schiller-Tegnérska traditionen
och i strofer av dityrambisk klang sjungit
idealismens och fosterlandskärlekens lov. Av
den stora orkestern fanns i ”Slöjan” kvar
endast ett soloinstrument, som spelade en
musik, knappast avsedd att applåderas.
Knappast ens avsedd att höras av andra. De
liksom med tvekan frampressade tonerna
förrådde en personlig kris av lika genomgri-
pande mått som den inre katastrof Birger
Sjöberg tolkade i sin fantastiska
”Skrivaredans”:
Fredag blev vedag!
Bäst jag i segerdans raglar,
sträckes ur molnet en hand.
Dunderord haglat — fingrar och naglar
riva min krans, med dess virvlande band.
Från det följande dikthäftet ”Vinden”, med
dess betecknande korta stycken på fyra eller
sex rader, var de sista spåren av retorik och
deklamation definitivt bortblåsta. Det
poetiska högtryckets tid var oåterkalleligen förbi;
versbarometern hade sjunkit till storm.
Vinden var den universella förgängelsens vind,
som vinterlig och isande blåser ut stjärnorna
i rymden och julgransljusen i det jordiska
hemmet. Den man som känt den stryka sin
kind, kan till slut inte tänka sig en annan
luft att andas i:
Jag älskar stormen,
och jag älskar regnet
och det som brusar genom dem —
”Illusionernas träd” ger nya variationer
av denna kosmiska förgängelsekänsla, i vilken
den personliga ångesten dränkes:
Hölj, strida regn, i elementens sorg
mitt obetäckta huvud! (”Tiggaren.”)
Samlingen innehåller en tolkning av ett litet
poem, ”Auf Wanderung”, av Hermann Hesse,
en diktare med vilken Bertil Malmberg i sitt
nya skede visar en viss frändskap; det är
givande att jämföra de gripande raderna på
tyska och svenska. Hesses ord om den eviga
vilan falla mjuka, smekande och tröstande,
som talade till ett gråtande barn: ”Sei nicht
traurig, bald kommt die Zeit, /da haben wir
Ruh.” Den svenska formuleringen blir
vassare, ett konstaterande av förgängelsens
oundvikliga ankomst: ”Sörj icke! Allt skall för-
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
