Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Recensioner - Hjalmar Gullberg: Tempelstormaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
Tempelstammaren
Hjalmar Söderberg: Den
förvandlade Messias (”Jesus Barabbas” II).
Bonniers. 9: 50.
Till novellen ”Jesus Barabbas”, som för
fyra år sedan väckte åtskillig anstöt i landet,
förhåller sig Hjalmar Söderbergs ”Den
förvandlade Messias” ungefär som ”Den
allvarsamma leken”, hans största roman, till
histo-rietten ”Kyssen”. De ämnen — i ena fallet
kristendomen, i andra kärleken — som i det
mindre formatet behandlades som lek, visa
sig i den utförligare dokumentariska
framställningen vara blodigt allvar för
författaren. Novellens gemytliga Köpenhamnshus
med tvättinrättningen ”Vaskeriet Vasko da
Gama” och äggaffären ”Ægforretningen
Columbus” återkommer inte i ”Jesus Barabbas”
II; vad som fyller denna volym är
uteslutande de religionshistoriska problem, som
mera dilettantiskt dryftades i Josef Marins
antikvariat och löjtnant Jägerstams våning,
exempelvis: vad syftar ordet ”människosorten”
egentligen på i Daniels uppenbarelse (den
messianska rörelsens heliga urkund), och
vem kan möjligen den Barabbas — namnet
betyder ”faderssonen” — vara, som judarna
förmådde Pilatus att frigiva? Vad den
förstnämnda frågan beträffar, uppvisar Söderberg,
att ”människosonen” i Danielskapitlet
betyder Israel och att skriften mot sin författares
intentioner blev tolkad som messiansk
profetia. Söderbergs sätt att åskådliggöra, hur
denna av Hesekiel påverkade skrifts innehåll
måste ha tett sig för en läsare på Jesu tid,
förtjänar att återgivas:
”Den vise profeten Daniel, som levde i Babylon
under fångenskapens tid, alltså i en avlägsen
forntid, och som där liksom Josef i Egypten hade uttytt
konungens drömmar och blivit en av de största och
mäktigaste herrarna vid storkonungens hov, redogör
här för en dröm — icke en litterär fantasidröm
utan en verklig, profetisk dröm, som han hade haft
i konung Belsassars första regeringsår. (Det hade
aldrig funnits någon konung Belsassar, men det
visste ingen.) Och denna dröm hade han strax vid
uppvaknandet skrivit upp, så att man kunde läsa
den med hans egna ord. Fyra hiskliga djur (ur
Hezekiels menageri) stego upp ur havet, ’det ena
icke likt det andra’, bevingade lejon och pantrar,
en björn (märkvärdigt nog utan vingar) och till
sist ett ’övermåttan förskräckligt djur’ med stora
tänder av järn och med tio stora horn, men mellan
dem sköt det upp ett litet horn med människoögon
och ’med en mun, som talade stora ord’. Den
skarpsinnige läsaren förstod av sig själv eller fick
förklarat av de skriftlärda, att dessa hiskliga djur
betydde de hedniska stormaktsvälden — det
babyloniska, persiska o. s. v. — som i de sista
århundradena hade avlöst varandra i herradömet över
’världen’, d. v. s. den främre orienten. Vad de
skriftlärda hade att upplysa om det lilla hornet med
människoögon och med en mun som talade stora ord,
det vet jag inte så noga men gissar att de lärda
efter vanligheten hade olika meningar om saken. —”
1 ”Den förvandlade Messias” är denna sida
unik: den enda på vilken man känner igen
”Den talangfulla drakens” ironiskt
fantasifulle författare. På de fyrahundra övriga
sidorna (pius de lärda noterna i slutet) är
Söderberg uteslutande kritisk historieforskare
och filolog. Klarheten i tankegång och stil
är den enda litterära förtjänst han
eftersträvar. Han följer inte estetikens lagar längre
utan vetenskapens. För behandlingen av den
gamla frågan om de fyra evangeliernas värde
som historiska källor uppställer han tre
riktiga, oantastbara grundregler. Den första, att
sakuppgifter med genomskinligt tendenssyfte
måste upptagas med största försiktighet; den
andra, att till synes tendensfria sakuppgifter
måste prövas under jämförelse med vad i
övrigt är bekant om tiden och saken; den
tredje, att sakuppgifter som visa sig komma
i strid med skriftens tendens, genom sin
oavsiktlighet vinna en högre grad av
trovärdighet, utan att de därför få undandragas en
självklar rimlighetsprövning. Och han
tillfogar — vad varje forskare som handskas
med historiskt källmaterial borde göra klart
för sig: ”Då fullkomligt tendensfria
historiska källor höra till undantagen, ha dessa
regler för övrigt sin tillämpning på ali
historisk kritik.”
Den sista satsens premiss är av så stor
allmängiltighet, att man utan överdrift torde
kunna påstå: Fullkomligt tendensfri litteratur
— historiska avhandlingar, i ali synnerhet
de som undersöka kristendomens uppkomst,
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
