- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
62

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Recensioner - Georg Svensson: ”De melankoliskes kompagni”

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

RECENSIONER

Och så här lyder Gullbergs version:

Nu vilar hela jorden.
Tom hänger barnets gunga.
Bort dör de stora orden
på mannens tunga.
Från kärnan faller skalet.
Snart hör man ej ett knäpp.
Bort dör förtalet
på kvinnans läpp.

Han som allena äger
allt, sjöarna och landen,
står hög mot skyn och väger
vår jord i handen.
En krans av stjärnor skingrar
kring hans gestalt sitt ljus.
Men på hans fingrar
är blod och grus.

Alldeles bortsett från att Gullbergs dikt är
den överlägsna av de två — den är måhända
samlingens oförgätliga mästerstycke — så är
det ju tillräckligt som skiljer de bägge
dikterna åt för att man icke nödvändigt skall
behöva tala om en direkt påverkan. Men på
frändskapen i ton och konception, på den
andliga likheten kan man ej misstaga sig.

Alldeles slående äro däremot även de
yttre likheterna mellan en strof sådan som
denna hos Gullberg (”De melankoliskes
kom-pagni”):

I vänners lag på ett hotell
har ångest gripit oss om strupen.
Vår syn förmörkas, det blir kväll
och sommarn är tilländalupen.

och denna strof hos Edfelt (”Livets ångest”):

Förgiftande ljuder musiken
i afton i Jordens hotell.
En ångest har gripit publiken.
Vad är det för spökkapell.

Den poetiske vagabondens ensamhetskänsla
och perversa förakt för hemmets och
familjens lycka har likaledes med påfallande
överensstämmelser tolkats av Gullberg och Edfelt
i respektive ”Metamorfoser” och ”Humoresk”.
Men betydelsefullare än dessa tillfälliga
kollisioner äro de genomgående likheterna
i fråga om livsåskådning, temperament och
poetiskt uppträdande. Såväl Edfelt som
Gullberg äro besjälade av en bottenlös
pessimism och en ohygglig misantropi.

Till vilken grym förvisningsort
har olycksfågeln fört vår skara?
Vi läser ovanför en port:
Ni som går in, låt hoppet fara!

sjunger Gullberg på ett ställe. Men denna
uppfattning av livet som en meningslös, futtig
episod i ett av grymma, okänsliga,
ouppnåeliga makter styrt skeende får aldrig bryta ut
i ett vansinnesskri, i befriande snyftningar
eller förbannelser. Nej:

Ni glömmer glasen gentlemän.
Den som har något vin, han dricke!

Edfelt är inte lika oklanderligt draperad i
stoikerns mantel som sin av antiken fostrade
skaldebroder. Hans galghumor är av en
fränare och fräckare art:

Det får vara någon måtta.
Gud som haver barnen kär,
se till oss och ge oss åtta
timmars sömn, som billigt är
efter allt besvär.

Eller:

En del glädje, nio delar tårar
det är alltså livets medicin.
Döljs en mening, som jag inte spårar,
i receptets krångliga latin?

Ordinera, doktor. Jag skall svälja,
jag skall svälja punktligt tills jag dör.
Er fördömda dos kan ofta kvälja
men ni vet törhända, vad ni gör.

Allra ståtligast, koncisast och — spirituellast
har denna mörka världsbild fixerats av
Gullberg i hans ”Svårartat olyckstillbud”.

Skall man trots allt göra en
kvalitetsjäm-förelse mellan de båda samlingarna måste
lagerkransen denna gång räckas till Hjalmar
Gullberg. Han är formellt längre kommen,
ja, så långt man överhuvudtaget inom hans
område kan komma. Han har även ett rikare
register både nedåt mot smärtans och
grämel-sens bittraste bottensats (”Tussa lulla, litet
barn”, ”Gunga, gunga bräde”, ”Gemenskap”)
och uppåt. Uppåt mot vad? Den sista cykeln
i Gullbergs samling heter ”Soluppgång”, och
där förklarar skalden i hänryckta strofer att
han är på marsch mot ett nytt ljus, bra likt
ljuset från förklaringens berg. Den första
dikten i detta avsnitt heter ”Hänryckning”.
Den präglas av samma distingerade form
som de tidigare dikterna, men rösten har ett
nytt tonfall. Den lyder så här:

62

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0710.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free