Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Recensioner - Georg Svensson: Sven Stolpes nya roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
lantgård eller villa i närheten av Paris.
Denna villa bebos av ett slags livsdyrkarsekt,
vars samlande gestalt är värdinnan, madame
Sallerin. Man kommer att tänka på majorskan
på Ekeby och hennes kavaljerer. Madame
Sallerins evangelium, med vilket hon i
terapeutiskt syfte uppbygger sina gäster, är av
mycket enkelt och kärnfullt slag. Hon vill
öppna deras ögon för livets goda gåvor:
solens lek i lindarnas kronor, den vänliga
doften av nybakat bröd, vinets safter, unga
kvinnors fägring . .. Hon uppträder som en
den goda jordens panteistiska prästinna,
verkliga präster hatar hon däremot som pesten.
Denna miljö visar sig mycket hälsosam för
romanens Jag, han återvinner snabbt sina
krafter och sin andliga energi. Han påbörjar
en roman och upptäcker i diktandet sin
egentliga livsform. Han deltar i glada upptåg men
hängiver sig ännu oftare åt spekulationer
över förhållandet mellan liv och dikt och
mellan liv och död. För att ge mera
åskådlighet åt dessa resonemang införes i boken
diverse figurer, som egentligen ingenting
annat äro än tvåbenta diskussionsinlägg: en
psykoanalytisk litteraturmedicinare, på vars
förebild den i de stolpeska litteraturfejderna
initierade ej kan misstaga sig, en ung fransk
författare Bellot, som även till sina yttre drag
bra mycket liknar ett självporträtt, en katolsk
präst och, på nytt, docenten Wenner. Det är
emellertid framför allt madame Sallerin som
begåvas med något som liknar ett romanöde;
hennes underliga maskeradexistens och
tragiska död är det som för handlingen framåt
till sitt slut. För huvudpersonen betyder detta
uppbrott och hemfärd till Sverige. Författaren
antyder, att vi härnäst komma att möta
honom i Stockholm som författare och
affärsman i kombination.
Detta är alltså romanens yta, och den är
som synes tämligen onyanserad. Tagen som
roman i gammaldags bemärkelse har boken
inte mycket att ge. Stolpe är icke någon
berättare, han medger själv, att
personteckning och omständliga miljöskildringar synas
honom bara vara slöseri med kraft och tid.
”Låt oss tala direkt och oförmedlat, strunta i
bifigurer, interiörer, miljöer och i stället få våra
böcker att brinna! Att säga sanningen om
människorna är svårt. Men om en människa kan man
alltid — med god vilja — säga sanningen: om sig
själv. Dikten skall vara en flammande konfession,
en bekännelse icke om verklighetens fadda gång
utan om de tusen möjligheternas hela äventyrliga
värld! ... Jag vill kasta alla hänsyn till trovärdighet,
balans, fullständighet — därför att allt detta är
lögn och pose — och tala hett och oreflekterat...
Ty — i ali rimlighets namn: vad ger mest —
en god roman eller en själ i brand?”
Man accepterar gärna detta som en
självbekännelse av författaren, ty det stämmer till
punkt och pricka på romanen. Där
förekommer endast en levande människa, och det
är den som för ordet. Miljöerna äro vaga,
för att inte säga romantiskt stiliserade, och
bifigurerna äro antingen karikerade
nyckelporträtt eller rent fantastiska väsen, såsom
Madame Sallerin och gubben La Colère. Man
frågar sig nu, varför författaren inte djärvare
gjort allvar av sin tes. Om han nödvändigt
skall fasthålla vid romanformen och inte i
stället använda essayen eller lyriken för sina
intentioner, varför då stå kvar med ena benet
i den gamla romanslentrianen. Ty det kan
inte hjälpas, Stolpe har dock en viss ambition
som romanförfattare i den gamla stilen. Han
söker giva sin framställning och sina
personer större åskådlighet genom inflickande
av små situationer och stilleben, som i övrigt
sakna varje relevans. Och det är så sant som
det är sagt, att detta ligger inte för honom.
Han är och förblir en dålig psykolog och en
dålig iakttagare av de yttre tingen. Han är en
affektivt alltför starkt utrustad människa för
att kunna ge oss en oförvanskad bild av
verkligheten. Han beskriver människor och
föremål icke sådana de i den objektiva
verkligheten äro utan sådana de se ut sedan
ljusstrålarna brutits genom Sven Stolpes
ögon-linser. Om detta är i och för sig ingenting
att säga. Men antingen skall man skriva
naturalistiskt eller också expressionistiskt — eljest
kan icke läsaren veta hur han skall ställa in
sig till en bok. Sven Stolpe skulle kunna
undgå många av de anmärkningar, som riktats
mot honom som romanförfattare, om han
blott lyckades finna sin stil, en stil där
läsaren sluppe känna sig skyldig att översätta
hans text till naturalistisk normalprosa. Låt
oss få den dramatiserade essayen eller en
förkunnelse i den expressionistiska
prosadiktens form. Det finns i denna bok ypperliga
exempel på att han behärskar båda dessa
uttrycksformer.
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
