Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Recensioner - Gösta Attorps: Ovanligt — i Sverige - Sven Stolpe: En folkpsykolog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
frihet, personlig uppfattning ha så svårt att
göra sig gällande i vårt allmänna liv, beror
naturligtvis i främsta rummet på de relativt
små förhållandena: folk sitter inte i
tillräckligt trygga positioner för att våga hävda sin
egen mening. En klass, jämförbar med den
ledande engelska, ha vi knappast haft sedan
stormaktstiden. För de flesta tycks det vara
alltför riskabelt att våga sig ut på egen hand.
Det är därför som Carl Björkmans bok hör
till de ovanliga och de stimulerande. Han är
inte rädd för att ta ställning. Han är inte
rädd för att säga ifrån. Han har med
instinktiv säkerhet känt att den konservatism, (}en
borgerlighet, som ingenting äger av andlig
sälta, av självklar uppriktighet, av
radikalism, om man så vill, den är det inte mycket
med. Han är långt borta från de vanliga
fraserna. I det ena fallet efter det andra säger
han det riktiga ordet. Och här gör han —
så tycks det åtminstone för anmälaren
verkligen intryck av att tala i en hel
generations namn, ty om det är något som vi ha lärt
oss, så skall det väl vara att vi kunna tala
om politiska och sociala ting på ett nyktrare,
verklighetskärare och — låt oss hoppas —
ärligare sätt. Men skulle det alltjämt vara
lika lätt att få fållorna fyllda av
reservations-löst troende, så har Carl Björkmans bok en
ännu större uppgift än annars: den kommer
med frisk blåst, den ruskar om, den ser alla
slags fakta i ansiktet. Den rymmer en bister
kritik av en mängd tvivelaktiga ting som nu
få frodas inom det borgerliga samhällets
ram. Men författarens hållning är fullt
logisk: han ställer inte samhället till ansvar
för den enskilde medborgarens oarter, men
han förebrår den borgerliga opinionen, och
inte minst den borgerliga pressen, att den så
ofta låter bli att — eller inte vågar —
reagera, även då en ärlig protest kunde vara
på sin plats. Det är dålig politik, och för
övrigt inte särskilt sympatisk — så menar
Carl Björkman och många med honom —
att lämna dylik kritik åt motståndarna att slå
mynt av.
Ty sedan den väldiga bolsjevikstaten
grundades borta i öster, så behöver nog det
europeiska samhället allt det försvar det kan få.
Men ett är säkert: de ting som skola
försvaras, de skola också vara värda försvar.
Ju förr denna enkla sanning går upp för
En folkpsykolog
Rütger Essén: Tolv samtal om tiden,
folken och människorna. Bonniers 1932.
6: 50.
Det finns söm bekant knappast något
litterärt område, på vilket man lättare blamerar
sig än reseskildringens och folkpsykologiens,
och vi ha de senare åren i Sverige välsignats
med åtskilliga avskräckande prov på
ovederhäftig turistvisdom och ytliga
generaliseringar av snabba reseintryck. Böök har
blivit vår främste reseskildrare huvudsakligen
genom sin enastående förmåga att snabbt
orientera sig i ett lands kultur och andliga
atmosfär. Men han överträffas som skarpsynt
iakttagare av Rütger Essén, veterligen den
ende svenske författare som på detta farliga
område uppnått verkligt mästerskap.
För den som tidigare med förtjusning
studerat denne grundlärde, spirituelle och
vittbereste författares i pressen spridda folk-
ledande andar, desto bättre. Vi veta alla att
hur våra lagstiftare än gå till väga och hur
våra sociala frågor än ordnas, så bli vi
dömda att släpa på en massa av den tross
som bara är till hinder: det är nu varje
mänskligt systems öde. Men vi kunde
åtminstone försöka att bli fria från sådant som
det kanske är möjligt att bli kvitt. Carl
Björkman har kort, koncist och mitt i prick sagt
ifrån varför det vore outhärdligt att leva
under bolsjevikisk regim. Men skulle hans
ord ha verkat lika övertygande, om han aldrig
visat sig i stånd att fördomsfritt och
realistiskt betrakta även den samhällsform och den
mentalitet för vilka han går till strids?
Carl Björkmans bok förtjänar att läsas;
den kommer nog heller inte att sakna sin
publik. På åtskilliga punkter kunde man nog
vara frestad att anmäla en avvikande
uppfattning; på ännu flera är man beredd att
instämma. Och vad man till sist värderar
mest i denna friska och snabba — någon
gång alltför snabba —- bok, är den vilja till
absolut uppriktighet som här ständigt
kommer till synes. Det är en egenskap att sätta
värde på. Gösta Altorps
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
