Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Recensioner - Georg Svensson: Förnäm novellkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
made romanen ”David Golder”, voro
förvisso förtjänta av att överflyttas till svenska.
Man vet icke riktigt vad man mest skall
beundra hos dem: den knivskarpt
dissekerande psykologien eller den förtäckta
poetiska symboliken, som gör dem till något
förmer än blott naturalistiska
människostudier. Fransk klarhet och skärpa ha här
ingått en förtrollande förening med ryskt
temperament och rysk livskänsla.
Den första novellen, ”Höstflugor”, berättar
med stark koncentration en historia, som vi
redan många gånger hört förtäljas av ryska
emigrantförfattare, nämligen deras egen
tragiska historia. Den är en studie i en
aristokratisk rysk familjs gradvisa förnedring och
deklassering, uppdelad i tre distinkta partier.
Den första delen av trilogien -— man
använder gärna detta uttryck, ty trots det lilla
formatet har berättelsen en stor romancykels
spännvidd — återger en miljö, som blivit
klassisk genom Tolstoy och Turgenjev,
nämligen den ryska herrgården under den gamla
regimen: stora salar och präktiga gästabud,
patriarkalisk regim, jaktpartier och
slädfärder genom snöhöljda skogar. Den första
skuggan faller redan över scenen: den kväll
då skildringen börjar skola familjens söner
gå ut i världskriget. När ridån går upp för
nästa akt är kriget förlorat och revolutionen
utbruten. Ensam på den övergivna gården går
familjens trotjänarinna omkring i de tomma
salongerna, där eldskenet från brinnande
byar kastar spöklika reflexer på de
emballerade möblerna, som familjen på sin
bråd-störtade flykt aldrig hann föra med sig.
Utanför står parken naken och våt i höstregnet.
Akten får en tragisk avslutning; den ene av
sönerna kommer en kväll sårad och utsvulten
tillbaka till gården, där han undanstickes
av sin gamla amma men upptäckes och
skjutes i bakhåll av en av sin barndoms
lekkamrater från gården. Frågan är om icke
skildringen i dessa scener når sin höjdpunkt.
Den gamla gården stirrar som ett lik med
brustna ögon ut i höstnatten och i den gamla
barnkammaren ligger sonen och famlar i
sina feberdrömmar efter sin barndom. — Vi
återfinna familjen först i Odessa, där den
lever i ytterlig misär och apati och där den
gamla amman förenat sig med den, och där-
efter i Paris. Här söka de nu etablera en ny
existens, sedan den gamla ohjälpligt gått i
spillror. De yngre lyckas småningom anpassa
sig efter de nya förhållandena och skaffa sig
en suspekt försörjning, de i förtid åldrade
föräldrarna däremot leva ett slags förbryllad
skuggtillvaro, letande efter sin forna existens
och sina forna personligheter. Minnas, men
minnas slött och utan sammanhang, alltför
trötta för att rätt förstå bildernas innebörd
och känna längtan. De likna höstflugorna,
som halvt domnade och irriterade åter och
åter köra huvudet mot fönstret, som
meningslöst stänger deras flykt. Endast den gamla
amman förblir densamma. Hon är av
kraftigare virke och egenart än de övriga och
vägrar att låta omplantera sig. Hon lever i
sin fantasi så starkt kvar på godset, där hon
sett alla barnen växa upp, att den omgivande
verkligheten mer och mer blir ett
drömtillstånd för henne. I den utomordentligt
suggestiva slutscenen, på en gång fyndig och
ståtlig, bevittna vi den tragiska konsekvensen
av denna invertering av dröm och verklighet.
Den andra novellen, titelberättelsen, är av
ett annat kynne. Den har ej samma episka
resning som den förra, ej heller dennas
allvar och personliga gripenhet. Här är Irène
Nemirovski helt anonym och kacherad bakom
sitt ämne. Hennes analys är djävulskt skarp
och hänsynslöst likgiltig. Rent tekniskt sett
är ”Balen” dessutom mera av en novell; den
bygger på en viss situation, som är det
kritiska ögonblicket i karaktärernas liv. Vi
ha på så stor längd refererat den föregående
novellen, att vi tvingas att hastigare förbigå
denna. Den skulle också förlora sin spänning
på att återberättas. Vare det nog sagt att den
behandlar den tysta tvekampen mellan mor
och dotter, rivaliteten mellan en backfisch,
som ännu så länge hålles utestängd från livet,
och kvinnan på fyrtio år, som nervöst söker
skörda medan trädet ännu bär frukt. Dotterns
livskurva är i stigande och moderns i
sjunkande. ”Balen” skildrar det tillfälle då
kurvorna för ett ögonblick korsa varandra.
Översättningen förefaller att vara gjord
med omsorg och ambition. Den är avgjort
bättre i de skildrande partierna än i
dialogen. Georg Svensson
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
