- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
7

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

LAKONISM ER

”Glum vände nu hemåt, och ett anfall av
skratt kom över honom. Det tog honom på
det sättet att han blev vit i ansiktet, och ur
hans ögon kommo tårar, stora som stritt
hagel. Det var ofta så med honom framdeles,
när något dråp var i hans tankar.”

Skildrat i mångordigt maner, med emfas
och höjd röst, skulle inte detta skratt kunnat
bli så dödligt betydelsefullt som det nu är.
Ett utmärkt skratt av ordrik karaktär är till
exempel det som åstadkommes av poeten
Rodolphe — Rodolphe med det trefärgade
skägget — i Murgers ”Vie de Bohéme”, när
han och målaren Marcel oförmodat finna sig
vara ägare till femhundra francs:

”Rodolphe lade nu huvudet tillbaka mellan
sina skulderblad och skrattade: skrattade som
parterren på Theatre Francais under en
premiär på ’Johanna av Flandern’, skrattade
så, att en teaterorkesters åskor, ledda av
M. Sax, därbredvid endast skulle hörts som
suckar från ett diande barn.”

Utan tvivel är detta en god och fulltonig
prestation, en som inte skulle skämts för sig
ens bland Homeros’ hjältar vid något av
deras anfall av mellangärdesskakande glädje;
men man imponeras inte därav på samma sätt
som av de fåordiga satserna om den
tankfulle Glums paroxysm.

De gamla islänningarna, alltid älskare av
fåordighet, hade ett särskilt maner — litterärt
och kanske också ofta genomfört i
verkligheten — rörande sina hjältars sista ord: man
mottog gärna sitt dödshugg med någon
sentens eller reflexion, ofta av ganska bisarr
karaktär men alltid lugn och fåordig. ”Tre
fot kom jag för kort,” sade Thorolf
Kväll-ulfsson i det ögonblick då ”svärd och spjut
stodo genom honom” och han föll framstupa
vid Harald Hårfagres fötter. ”Kungen har
fött oss väl: hj ärterötterna äro feta,” var
Thormod Kolbrunarskalds sista yttrande,
efter slaget vid Stiklastad, när han drog ut

den avbrutna pilen ur sitt bröst och röda och
vita tågor följde med. Grette den starkes
broder Atle står vid sin dörr i frid och ser
på åkrar och väderlek, när en man kommer
ridande runt husknuten och sänder honom
ett välriktat kastspjut. ”Denhär sortens
bred-bladiga spjut är mycket i bruk nu,” säger
Atle och faller död. ”Låt oss försvara oss
en stund till, så blir det mer att berätta om
oss,” säger i Sturlunga Saga en halvvuxen
pojke till en annan, när döden är dem viss
och krafterna börja tryta. ”Nu äro mina
sorger tunga som bly,” citerar en annan ur
en visa, när han tillfångatagen ledes bort
för att avlivas.

Shakespeare kan inte gärna ha känt till
detta fornnordiska maner när han skrev
”Hamlet”; det får därför anses vara en
tillfällighet, eller kanske en hos honom
självständigt alstrad känsla för vad typen krävde,
som kommit honom att låta den fornnordiske
ädlingen i sitt hjältegalleri skiljas hädan med
den ryktbaraste av alla lakonismer — ”The
rest is silence” — som sitt sista ord.

I ”Vikingabalken” påpekas att det
alnslånga svärdet inte är för kort, om man bara
går sin fiende nära. Tegnér har sannolikt
fått detta från lakonismernas hemland, ty
hos Plutarchos finns samma sak i ett av
hans exempel på spartansk ordfyndighet. En
spartan på besök i Athen åsåg jämte sina
värdar en svärdslukare; sedan denne låtit ett
antal långa klingor — thessaliska, athenska
och megarensiska — till större eller mindre
proportion försvinna i sin hals, slutade han
med att svälja ett lakedaimoniskt svärd ända
till fästet. Athenarna sade då kvickheter om
dessa korta vapen, varpå mannen från Sparta
svarade: ”För oss äro de långa nog att nå
våra fiender.”

En annan spartan inbjöds i samma stad att
åhöra en ryktbar artist, som kunde härma
näktergalen förvillande likt, men tackade nej

7

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Aug 8 02:54:08 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1932/0735.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free