- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
8

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Frans G. Bengtsson: Lakonismer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FRANS G. BENGTSSON

med orden: ”Jag har hört näktergalen själv,”
— varmed han, i parentes, kan sägas ha
åstadkommit en god vederläggning av alla
estetiska riktningar av naivt realistisk art.
Den athenske fältherren Phokion, gammal
och vis, behärskade också den lakoniska
konsten. Demosthenes talade för krig mot
Makedonien, vilket Phokion därpå, under
skrän från en av retorik och ölkurage krigiskt
stämd folkförsamling, sade vara löjeväckande
på grund av de tappra borgarnas ömtålighet
om sitt skinn så snart det gällde allvar. ”Var
på din vakt, Phokion,” sade Demosthenes;
”athenarna slå ihjäl dig om de få ett anfall
av raseri.” ”Och dig,” svarade Phokion,
”om de få ett anfall av besinning.”

Det finns ett antal korta brevväxlingar av
mer eller mindre innehållsrik karaktär; en
känd sådan är av spartanskt ursprung,
kanske inte oomtvistligt autentisk men likväl god.
Sedan Lysander, Spartas fältherre, krossat
Athens sista flotta, landade han utanför
den vanmäktiga staden, stormade de Långa
Murarna, till vilkas bemanning inte många
män funnos kvar, och bragte därigenom det
peloponnesiska kriget till dess äntliga slut.
Med fiendens huvudstad i sin hand fann han
sig böra inhämta vidare instruktioner från
de gamlas råd hemma i Sparta: kanske
önskade man där att Athen skulle rivas,
befolkningen försäljas, en plog dragas runt
platsen och salt strös däröver. Detta var det
sannolika, ty korinthier och andra hade
varmt förordat dylika åtgärder, och de
gamla trumpna hövdingarna hemma i Spartas
gerusia voro inte kända för ömsinthet mot
Athen; likväl var det bäst att fråga dem
först. Lysander virade en läderrem runt en
trärulle, på det sätt som var brukligt i
Spartas diplomati, och skrev tvärs över
remvarven, med en bokstav på varje, sin korta
chifferrapport: ”Athen är taget.”
Snabblöparen återvände inom kort med svar, i form

av en liknande rem; denna virade Lysander
åter på samma sätt och läste de gamla
herrarnas betydelsefulla avgörande: ”Det är
nog.” Athen hade därmed undsluppit det
värsta.

Till skillnad från islänningar och spartaner
har folket på Irland aldrig sökt skaffa sig
anseende för fåordighet; dock finns det från
den Gröna Ön åtminstone en brevväxling som
inte rymmer några överflödiga ord. Den är
från den gamla goda tiden, innan normander
och engelsmän kommit, från den tid då
irerna blomstrade på egen hand i pittoreska
och förvirrade klanförhållanden, stolta, lärda
och högkultiverade, fulla av stridslystnad och
poesi och redan i besittning av den
utpräglade ovillighet att betala skatt som de sedan
av naturliga skäl aldrig försummat att lägga
i dagen under engelskt välde. En överhövding
vid namn 0’Donnell uppe i Donegal hade,
någon gång på 1100-talet, en morsk
underhövding vid namn O’Neill som han inte kom
fullt överens med. Han sände honom följande
skrivelse: ”O’Neill, sänd mig den skatt du
är mig skyldig; eller också... 0’Donnell.”
Svaret kom omgående: ”0’Donnell, jag är
inte skyldig dig någon skatt; och även om så
vore . . . O’Neill.” Sedan återstod endast
vanligt rutingöra: att på vardera sidan rycka ut
med några hundra svärd och stridsyxor, av
Donegals och Tyrones bästa, jämte
vederbörligt antal skalder och historieskrivare;
varpå den väpnade diskussionen — efter det
ett större antal begravningar ägt rum, sånger
sjungits och krönikesidor fyllts med sirligt
pränt om tappra mäns bedrifter och bråda
hädanfärd — fick utgöra svar på frågan
huruvida O’Neill skulle betala sin skatt
eller ej.

Hos fransmännen träffar man inte ofta på
fullgoda lakonismer; vanligen blir det hos
dem någonting i samma stil som Caesars
”jag kom, såg och segrade” — fyndigt och

8

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0736.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free