Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Rütger Essén: Kan man tala om ett Europa?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rütger essén
Hur har detta medvetande vaknat? Hur
långt sträcker det sig? Hur långt äger det
bärkraft ?
Den europeiska patriotismen är som ali
patriotism född i lidande, bekymmer och oro.
Soldaterna tvärsöver fronterna kände sig ofta
mera som kamrater än som fiender — och
denna känsla kunde, vilket endast skenbart
är paradoxalt, väl vara förenad med full och
hel övertygelse om att den egna saken var
värd krigets offer och ansträngningar.
Fredssluten, dikterade av skrämda demagoger,
blevo visserligen i mycket en triumf för vrång
och kortsynt nationalism. Det visade sig
emellertid att just överdrifterna i dessa ovisa
avtal väckte till liv en europeisk samkänsla,
varmed dessa bestämmelsers upphovsmän
aldrig räknat. Kraven på fredstraktaternas
revision har funnit sitt kraftigaste stöd och
på åtskilliga punkter förts till seger icke i
främsta rummet genom att uppmobilisera en
annan nationalism mot den i fredssluten
triumferande, utan genom att stödja sig
på den nya, vaknande europeiska
patriotismen.
Men detta är ej det enda motiv som fört
fram denna känsla till medvetandets tröskel.
Europa har också börjat se sig självt i
motsättning till något annat — en likaledes
fullständigt ny andlig erfarenhet. Europa har
för första gången i modern tid känt sig hotat
utifrån, känt oro icke endast för sin
världsdels supremati utan för sin utkomst, sin
materiella grundval, sin kulturella tillvaro,
ja, sin andliga personlighet.
Europa har fått klart för sig att det icke
tronar i överlägsen isolering över koloniala
utmärker utan är ett litet beträngt hörn av
världen, beläget mellan Ryssland, Asien,
Afrika och Amerika — och detta ej endast
som ett geografiskt faktum, utan ur
ekonomisk, kulturell, politisk och andlig
synpunkt.
Den enda historiska analogien till Europas
nuvarande förhållande till Ryssland är Islams
offensiv på sexhundra- och sjuhundratalen
mot den anarkiska, i ett tillstånd av
kulturupplösning nedsjunkna västerländska världen.
Adertonhundratalets Europa sände ut
missionärer världen runt — kyrkornas missionärer,
teknikens missionärer, den exakta
vetenskapens missionärer. Nu är Europa självt
blivet ett fält för mission. Det konfronteras
i öster med en ny åskådning, en ny mentalitet,
en ny religion, som eventuellt för det ryska
folket innebär en frigörelse och öppnandet
av en väg på vilken det framdeles kan finna
sig självt, men som för Europa är
väsens-främmande och därför verkar som ett gift på
det europeiska kulturträdet, vars väsen är
personlighetsodling, samverkan i frihet och
under individuellt ansvar. Här möter Europa
alltså en kultur, som visserligen ännu är
primitiv, men som öppet förklarar den
europeiska anden krig och proklamerar sin
orubbliga övertygelse att vara född till dess
dödgrävare och arvtagare.
Det stora Asien bakom Ryssland, den
Fjärran Östern och Indien, kan måhända
framdeles bli villigt till fortsatt samverkan
med Europa, men är sedan ett par årtionden
inriktat på att frigöra sig från Europas både
ekonomiska och politiska och andliga
förmynderskap — det vill säga det sken därav
som någon tid upprätthållits. Dessutom hota
dessa stora asiatiska länder en av de
betydelsefullaste grunderna för Europas
välstånd genom egna inhemska industriers
uppammande. Men det är icke endast marknader
Europa förlorar åt detta håll. Det är också
en andlig expansionsrörelse som stoppats och
förkväves.
I sydöst, från Afrika, förskjutes rasgränsen
nu som under senantiken till de europeiska
folkens nackdel. Man må vara aldrig så
skeptisk mot rasvidskepelse, men det är mer
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
