Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Hugh Walpole: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hugh falpole
BREV FRÅN LONDON
Höstboksäsongen har störts av ett antal
smärre uppträden. Mr Gilbert Frankau har i
Daily Mails spalter angripit det engelska
Book Society och i förbifarten även de
amerikanska bokklubbarna, men ertappades i den
egendomliga situationen att be om miskund
med de utvalda, trots att var och en vet att
det är lika svårt att bli en av de utvalda
(i litterär mening) som att dra en vinst i
irländska sweepstaken. Vidare har det varit en
hel serie attacker mot den långa romanen och
särskilt mot ”omnibus”-volymerna, beroende
på att Storm Jameson, G. B. Stern och Ernest
Raymond under de sista veckorna funnit för
gott att ge ut sina romantrilogier i en volym.
Protesten mot den långa romanen är
enastående barnslig; för en eller ett par veckor
sedan gick en kritiker så långt, att han sade
att ”vilken romanförfattare som helst borde,
om han kunde sitt yrke ordentligt, vara i
stånd att säga allt han hade att säga i
90,000 ord”. Kunde alltså icke Tolstoy,
Dostojevski, Flaubert, Stendhal, Richardson,
Fielding, Dumas, Cervantes, Sigrid Undset,
Selma Lagerlöf, Thackeray, Dickens, Hardy,
Meredith sitt yrke? Hur kunna helt enkelt
kritiker slösa sitt dyrbara utrymme på sådana
idiotiska saker som längden på en roman?
”Krig och fred” representerar en längd, ”Ön
the Eve” en annan, och varje längd dikteras
av det ämne, tema och form som passar
för den.
Så har det varit ett tredje rabalder, som
liar varit av mycket större betydelse än de
övriga två. Det uppstod som en följd av de
radioföredrag, som nyligen hållits av J. B.
Priestley och Harold Nicholson. Dessa
föredrag voro i sig själva av föga betydelse, de
varade bara en kvarts timme vardera, och
mr Priestley var inte som allra mest till sin
fördel i sin attack mot the highbrow, han
var alldeles för arg och giftsprutande. Inte
heller var mr Nicholson särskilt mycket till
sin fördel i sitt svarsangrepp mot the
low-brow. Jag var verkligen högst överraskad
över att han icke kunde åstadkomma något
bättre än att kalla the lowbrow en inbilsk
översittare, vilket han icke är.
Föredragens betydelse låg snarast däruti
att de bjärt belyste ett inskränkt käbbel,
som är alltför utbrett i modern engelsk
litteratur. Jag säger inskränkt därför att det
icke har något som helst existensberättigande
och därför att det leder till en fullständig
förintelse av ali god bokkritik i England.
Bokkritikens nuvarande låga ståndpunkt i
England är allmänt föremål för kommentarer.
Många människor sätta denna deklassering i
samband med ett inflytande från
annonseringen, andra med det stora antalet av kritiker,
som äro romanförfattare och kritiker i en och
samma person, andra med klickväsendet, men
jag tror att det inte beror på någon av dessa
saker, utan snarare på det käbbel, om vilket
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
