Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Hugh Walpole: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BREV FRÅN LONDON
jag redan talat, på en intolerans, som stänger
ute en hel värld av böcker för kritikerna, ty
the broadbrows och lowbrows vägra absolut
att behandla the highbrows rättvist, under
det att the highbrows från sin kritik utesluta
praktiskt taget alla böcker, som utges i
England för närvarande.
Resultatet blir att de goda nya böckerna
helt enkelt icke röna någon uppmärksamhet
alis från de kunnigaste recensenterna. Den
här månaden ha fyra böcker av verkligt
värde — jag menar av till synes bestående
värde — utgivits: Trevelyans ”Ramillies”,
som utgör andra delen av hans historia över
Queen Annes tid, Virginia Woolfs andra del
av the ”Common Reader”, Spender och
Asquiths biografi över Asquith och
Rosa-mond Lehmanns förtjusande lilla roman
”Invitation to the Waltz”.
Av dessa fyra ha endast en — och den som
har minst att göra med litteratur, nämligen
Asquithbiografien — rönt någonting som
liknar adekvat uppmärksamhet och ändå har
den icke alis recenserats med den
skarpsynt-het, som skulle ägnats den för tjugu år sedan.
Jag har icke sett en enda recension, som ens
försökt att analysera den sällsynta skönheten
i mrs Woolfs prosa eller hennes speciella
attityd mot litteraturen, för att nu icke tala
om de notiser som ägnats Trevelyans historia,
ty dessa ha ärligt talat varit skandalösa. Här
ha vi vad som troligen är det mest ståtliga
samtida historiska verk som utgivits efter
Macaulay. Batalj scenerna, analyserna av de
politiska partibildningarna, kraften och
detaljrikedomen i kapitlen om Skottland skulle för
trettio år sedan ha erhållit sin rättvisa tribut
av Saintsbury eller Gosse eller Lang. Och
mrs Lehmanns roman, som är det mest utsökta
stycke skönlitteratur, som skapats i England
sedan mrs Woolfs ”Orlando”, har utan vidare
stuvats ihop med andra av veckans romaner
som en ”nätt” studie, eller, såsom en recen-
sent uttryckte det, ”ett fantasifullt broderi
över ett alltför obetydligt tema”!
Och under tiden skriva som sagt de bästa
kritikerna i England, Richards, Herbert Read,
mrs Woolf själv, praktiskt taget aldrig några
recensioner. De bättre ordinarie kritikerna i
veckopressen — Desmond McCarthy, Rebecca
West, J. C. Squire — alla visa tecken på
ytterlig trötthet och man undrar icke på det,
stackars människor.
Romanförfattare-recensenterna — J. B.
Priestley, Compton, Mackenzie, Storm
Jameson, Ralph Straus och övriga — göra vad de
kunna med sitt begränsade utrymme. Men
utrymmet är begränsat och förläggarna ge, som
jag så ofta tidigare klagat över, en
fullständigt felaktig bild av deras uttalanden genom
sina skickligt valda och arrangerade citat.
Det är nonsens att säga att recensenterna
ständigt upptäcka nya mästerverk. De sabla
ned lika ofta som de lovorda, men
förläggarna dra naturligtvis aldrig
uppmärksamheten till nedsablingarna.
Nej, det verkliga bekymret är det falska
antagandet av the highbrows (vilket
osmakligt ord!) att en intelligent människa icke
har någon möjlighet att njuta av T. S. Eliot
och J. C. Squires dikter eller av Virginia
Woolfs och John Galsworthys romaner och
det lika falska antagandet från broadbrows
att T. S. Eliot uteslutande är en excentrisk
experimentator, att unga poeter som Auden
och Pionier och Spender (den senare en
ytterst löftesrik skald i fullständigt sakna
betydelse och att Virginia Woolf är en
affekterad författare, som ingen kan begripa.
Varför denna löjliga exklusivitet’.’’ Varför hugga
till exempel alltid the highbrows på John
Galsworthy? Första hälften av Forsytesagan
är storartad och bevarar på sina sidor ett liv
och en atmosfär, som aldrig mer skall kunna
återuppväckas av någon annan. Jag skulle
vilja gå ännu längre och fråga varför de
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
