Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. December 1932
- Recensioner
- Hjalmar Gullberg: Efteråt
- Hjalmar Gullberg: ”Konungslig lefvernes farlighet”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snart ligga lemmarna kalla.
Tack för jag lever i dag!
Den nya samlingen heter ju också inte för
ingenting ”Efteråt”. Det framstår alltmera
klart, att den poetiska Idyll, som Österling
och Silfverstolpe skapade, var en sorts
reaktion mot en kaotisk omvärld. Kriget var
dess osynliga bakgrund. Man kan säga, att
”Efteråt” handlar härom. Diktaren lämnar
nytt besked om sin ungdom: han hör ”till
dem som kriget väckte”. Han vägrar att
någonsin glömma sina okända jämnåriga,
generationen som där ute blev massgravsmull
och invalider. Gestalter ur tillvarons nattsida
stiga för första gången fram i Silfverstolpes
diktning. Den djupsinniga dikten
”Skridskolov”, ett barndomsminne, handlar först om
femteklassarnas dag på isen; den lemmalytte
pojken som inte fick vara med, besöker på
natten sin friske kamrat, han växer till en
symbolisk gestalt:
Jag är en hungrande, då du är mättad.
När du är omtyckt, är jag förorättad.
Andra dikter (”Mörkret och blåsten”,
”Medelålder”) handla om höst och ödslighet
och ensamhet — nya tongångar, aldrig
skärande och hårda, men mörkare än dem man
vant sig vid att lyssna till i Silfverstolpes
poesi. I den stora dikt efter vilken samlingen
fått sitt namn, säges det om ungdomen i
kriget:
Jag vet, ni kunde skaka
av innestängd och våldsam gråt
och resa er och efteråt
stå leende och raka.
”Efteråt” är en lärobok i tapperhet och
själslig nobless.
Hjalmar Gullberg
”Konungslig lefvernes
farlighet”
Pär Lagerkvist: Konungen. Bonniers.
4:50.
Det heter i ”En kort handledning til thet
svenske poeterij”, som härstammar från
mitten av 1600-talet och är vår första poetik,
att en tragedi skall handla om ”konungslig
lefvernes farlighet”. Det är ett krav som
Pär Lagerkvists ”Konungen” kan sägas fylla
i högre grad än något annat svenskt drama.
I enlighet med en uråldrig ritual skall
Amar-Azu, konung i ett asiatiskt sagorike, i tre
dagar leva en tiggares eländiga liv, medan
en halvt ihjälhungrad straffånge, Iream-Azu,
iklädes hans härlighet och makt. Det är
utgångspunkten: ritualen bjuder, att
sken-konungen efter de tre dagarna offras. Allt
skall naturligtvis återgå till ordningen. Men
det gör det inte. Leken blir farlig. Lidelserna
släpps lösa, de förtryckta folkmassorna
storma staden, den rätte kungen dödas i sina
tiggartrasor och usurpatorn bestiger på allvar
tronen, hyllad som folkbefriare.
Denna orientaliska fabel handlar alltså om
ett kultursamhälle, som skakas i sina
grundvalar av massans blodiga rättfärdighetskrav.
Att det är vår egen tids sociala jordskred som
man hör ekot av i den österländska
sagomiljön, är uppenbart. Men dramat är inte ett
socialt tendensdrama, inte ett maskerat inlägg
i den politiska debatten. Pär Lagerkvists
problem är inte de sociala och politiska utan de
metafysiska. Vi får se Amar-Azu,
diktarenfilosofen på tronen, nedsölad och förnedrad
liksom den dunkla titelgestalten i dramat
”Den osynlige” (1923), då jorden brann och
templet blev en rykande ruin. Amar-Azu, som
också varit en troende och velat frälsa
människorna, har blivit tvivlare: ”Där kan aldrig
bli ljust där människor bor -—• för de bor
inte så. Människovärlden, det är inte en
värld för ljuset. Det slipper aldrig dit in.
För ljuset är så rakt. Det är för rakt för
den.” Den sublimt enkla dödsscenen, då han
sargad bäres in av de sina, erinrar om några
scener i antikt drama, som bottna i
föreställningen om en lidande gud och ha
sammanhang med tragediens religiösa ursprung; man
tänker på hjältens offerdöd i Euripides’
”Hippolytos” och konungen som sönderslites
av de rasande i ”Backanterna”.
Men Amar-Azu, bäraren av den
Lagerkvistska pessimismen, behåller inte sista ordet
i dramat; det gör hans ljuse lärjunge,
ynglingen Nadur, som på frågan om han vill
tjäna de nya maktinnehavarna svarar: ”Jag
vill tjäna människorna.” Iream-Azu, som förs
upp på tronen, tar hans hand: ”Och vi är
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0769.html
