Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. December 1932
- Recensioner
- Hjalmar Gullberg: Konstkritik
- Gösta Attorps: Elin Wägners nya roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans nedgång och förfall, hans självplågeri
och förföljeseidéer är skildrad med en
suggestiv kraft, som kan föra tanken till
Dosto-jevski. Den senare skulle troligen mera
konsekvent löpt linan ut, frossat i skildringen av
skottet på kyrkogården, liket i snön och
hustruns bottenlösa förtvivlan. Den svenske
romanförfattaren uppoffrar den tragiska
sluteffekten för att låta sitt goda hjärta tala:
i det avgörande ögonblicket kommer han som
en deus ex machina ner på scenen, ger sin
hjälte en idé och hans fru en check på
sextusen kronor, som ger det återförenade
konstnärsparet möjlighet att resa till Paris. En
epilog låter oss återse dem tolv år senare i
Royals festvåning, vid en bankett till deras
ära.
Det är inte bara de i denna bok ofta
förekommande dialogerna, fulla av drastiska
vändningar, kvickhet och skärpa, som erinra
läsaren om att Siwertz också är dramatiker.
Hela skildringen har en egendomlig
intensitet. Det talas på första sidan om formdriften
som kan växa till ett stridbart och segerrikt
raseri. Det är nästan som en karakteristik av
”Lågan”.
Hjalmar Gullberg
Elin Wägners
nya roman
Elin Wägner: Dialogen fortsätter.
Bonniers. 8: 50.
Bland andra uppträdande i Elin Wägners
sista roman finns det en dam som heter
Märta Cronberger och en annan som heter
Sara Svart. Den förstnämnda är djupt inne
i politiskt och socialt arbete, den andra är
en liten kontorsflicka som under sitt korta
liv haft anledning att fundera över
arbetslöshetsfrågan och en del närstående,, inte
direkt skämtsamma ting. Vid något tillfälle
sitter Svarta Sara och väntar medan fröken
Cronberger är upptagen på ett sammanträde;
och fröken Cronberger har tagit med sig en
bok åt henne att fördriva väntetiden med.
Det är Fredrika Bremers ”Hertha”. Det är
väl inte så många som nuförtiden har läst
sagda arbete, men en och annan tycker sig
kanske minnas några rader på en högersida
i Steffens litteraturhistoria: ”så är ’Hertha’
uteslutande en tendensroman, som i litterärt
avseende ingalunda kan mäta sig med
hennes föregående arbeten. Själv satte Fredrika
Bremer denna bok högst av alla sina arbeten
och ångrade den aldrig, ehuru den förstörde
hennes konstnärsrykte”.
Det är inte utan att det ligger en smula
symbolik i Märta Cronbergers val av lektyr
åt sin lärjunge. Fredrika Bremers
konstnärsrykte har ju stått sig; Elin Wägners är det
heller inte den ringaste fara med. Men sant
är att hennes sista roman är en ren
tendensroman, som inte i första hand skall bedömas
som konstverk. Den ventilerar åsikter, den
framlägger program, den driver politisk och
social propaganda. Skulle någon förebrå Elin
Wägner detta, så skulle hon svara att det är
ojämförligt mycket viktigare att diskutera
dessa ting än att skapa god och tendensfri
konst. Anmälaren har en misstanke om att
hon nog kan ha rätt. I vad mån man sedan är
beredd att följa henne eller inte blir ju sedan
— för var och en av hennes läsare — en
annan sak.
Kärnpunkten i Elin Wägners bok är denna:
”vi måste ha en värld dit kvinnorna nänns
sätta sina barn”. Framtiden, sådan den nu
hotar utveckla sig, ter sig förtvivlad för
henne: förr eller senare bryter nästa stora
världskrig ut; och fasorna från västfronten
komma att förblekna inför de stridsmetoder
som tekniken då skall vara färdig med. På
den väg som vi nu äro inne på finns det
ingen räddning. Nedrustningskonferenserna
ha visat sin absoluta vanmakt.
Stormaktspolitiken är sig lik. Molnen ligga mörka vid
horisonten: när skall stormen släppas lös? —
Det finns kanske inte så mycket att invända
mot denna profetia; såvitt anmälaren förstår
har den rimligheten för sig. Jag hörde en
gång en svensk diplomat i ledande ställning
förklara att krig inte komma att upphöra,
förrän stridsmedlen blivit till den grad
förfärliga att de måste innebära ohyggliga risker
även för en stor stat som ger sig i kast med
en liten. Det är möjligt att det ligger
någonting i detta; det är också möjligt att det inte
gör det: fältet är fritt för spekulationer.
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0771.html
