Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - Gösta Attorps: Elin Wägners nya roman - Stellan Arvidson: En utvecklingsroman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Är det tänkbart att skapa en allmän
mentalitet i världen som i görligaste mån
eliminerar faran för en ny katastrof? För den
som i godan ro sitter uppe i Sverige bör det
inte synas omöjligt; för den som reser i
Mellaneuropa tycks ingenting mer
tvivelaktigt. Ty där kan man lära sig varför krig
uppstå. Kan man minska friktionen mellan
dem som trängas om utrymmet? Kan man ta
bort hatet, minnet av gamla och nya
oförrätter? Kan man få gränsfrågor och
minoritetsfrågor förnuftigt lösta, eller åtminstone så
litet oförnuftigt som möjligt? Kan man till
slut få den ene att lita på den andre? Det må
vara lätt att ställa frågor, men det vore
kanske ändå olämpligt att inte ställa dem.
Elin Wägner känner självklart till allt
detta; hon bör ha stirrat så länge och så
smärtsamt på verkligheten att den inte har
något nytt att säga henne. Enligt hennes
uppfattning ha männen över hela jordklotet
komplett misslyckats med att lösa världsfrågorna.
Det finns ingenting att svara på detta utom
att det är en riktig uppfattning. Nu, menar
hon vidare, är det kvinnornas tur att försöka,
ty detta är den enda väg som står oss åter;
och här måste alla vägar försökas. Vad kunna
kvinnorna göra? De kunna, svarar Elin
Wägner, sträva efter att genomföra en
fullständig avrustning i sitt eget land, de svenska
kvinnorna i Sverige o. s. v. Man behöver inte
påpeka riskerna, vågspelet, ty det har Elin
Wägner själv gjort, eller rättare sagt, hon har
antytt något som visar att hon inte är blind
för farorna. Skulle man komma med
detaljerade invändningar, skulle hon antagligen
svara: vår nationella kultur, vårt oberoende,
allt vad ni vill, det väger så lätt i jämförelse
med den mänsklighetens livssak som det här
är fråga om. Om jag inte vore rädd för
patetiska deklamationer, så skulle jag säga hur
jag har Sverige kärt — det står kanske för
resten något om den saken på en och annan
sida i mina böcker, som jag hoppas inte
klingar falsk. Men här finns ingen återvändo.
Ska vi ta bort kriget, får vi först ta bort
krigsmakten.
Detta är — om nu anmälaren uttryckt
författarinnans mening riktigt — logiskt och
klart. Har det något med verkligheten att
skaffa? Finge man i detta sammanhang
uttrycka en önskan, så skulle det vara
att böcker som ”Dialogen fortsätter” skulle
skrivas — och läsas — i Polen, i Ryssland,
i Frankrike, i Balkanländerna, i
Tjeckoslovakiet, ja, varför inte också i Hitlers
Tyskland och Mussolinis Italien. Om de
skandinaviska staterna avrusta, om Holland
avrustar betyder ingenting — utom ökad
krigsfara. ”Någonstans måste man börja”, svarar
Elin Wägner. ”Och kvinnorna i alla länder
måste förena sig.”
Om detta icke är en anmälan av en roman,
så beror det som sagt på att tendensen,
diskussionerna i Elin Wägners bok äro viktigare
än handlingen. Och dessa diskussioner tar
ingen skada av att läsa, varken de politiska
eller de sociala. De idéer som framläggas
kan man anamma eller bestrida, men ingen
lär komma ifrån att de syssla med en
verklighet som angår oss mer än någonting annat.
Människorna i boken må ibland vara en
smula partiskt behandlade. Men boken är
dock till sist skriven av en författarinna vars
väsen är allvar, mod och kärlek.
Gösta Attorps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
