Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - Georg Svensson: Kapitulation? Nej, ett steg framåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
Kapitulation?
Nej, ett steg framåt
Gösta Gustaf-Janson: Kapitulation?
— Nej! Bonniers. 6: 50.
Det har på senare år ofta klagats både
offentligt och man och man emellan över
den svenska litteraturens brist på
berättar-förmågor. När Hammenhög för ett par år
sedan framträdde med sin Esther och Albert
log hela svenska folket med kritikernas
till-låtelse ett belåtet leende: äntligen en karl
som kunde konsten att berätta en roman av
den gamla trivsamma, rejäla sorten med
levande människor och verklighetstrogna,
detalj späckade miljöskildringar.
Jag har inte läst Gösta Gustaf-Jansons
tidigare produktion, men av omslaget på hans
nya roman framgår, att han redan hunnit
med tre romaner och en novellsamling.
Antingen äro dessa böcker betydligt
underlägsna den senaste, eller också ha de av
någon av dessa när det gäller litteratur så
vanliga oförklarliga anledningar undgått att
väcka förtjänt uppmärksamhet. Ty av
romanen ”Kapitulation? — Nej!” framgår med
ali tydlighet, att Gösta Gustaf-Janson är en
berättare av för svenska förhållanden ganska
ovanlig talang. Den är icke stor som konst,
icke märklig eller uppenbarande som
vittnesbörd, men den är en med mycken
precision och frikostig uppfinning utförd
verklighetsskildring, som såvitt anmälaren kan
förstå borde ha alla utsikter att fängsla de
läsare, som av en roman begära en
underhållande och sannolik berättelse, vari de
kunna igenkänna situationer och problem ur
sitt eget liv. Gösta Gustaf-Janson tycks
verkligen, trots att han icke väljer färgrikt och
exotiskt stoff, ha ärvt en hel del av den
produktiva fantasi, som var hans faders
kännemärke.
Romanen med den litet krystade och
alltför anspråksfulla titeln berättar en etapp ur
några unga människors liv. Där är Anders
med sin litet håglösa kamp för sin kärlek.
Där är Harald med sina författarambitioner.
Där är Kalle Karlin, arbetslös sate med sitt
trots och sitt hat till det kapitalistiska
församhälle, i vilket han av misstag hamnat, som
enda tillgångar. Anders kärlek slutar tack
vare en rad familjeolyckor lyckligt. Harald
faller igenom vid sin debut men vinner med
vännens tillhjälp seger över sig själv. För
Kalle Karlin däremot går det stadigt nedåt.
Hans öde, som via olika stationer på brottets
väg ändar i fängelset, är en med
följdriktighet skildrad golgatavandring och ett av de
bästa och mest vägande inlägg i den sociala
debatten, som på länge synts i tryck. Om man
frånser Kalle Karlins dramatiska och ofta
verkligt ståtligt iscensatta tilltag ter sig
bokens innehåll i ett summariskt referat
ganska torftigt. Men författarens inbillning
och realistiska seende ha fått en hel örtagård
att blomma upp kring den enkla spaljén. Här
är det sannerligen inte fråga om schematiskt
fullföljda människoöden! Det myllrar av
episoder, nya figurer dyka ideligen upp och
huvudintrigerna förgrena sig i ett otal
små-intriger och episoder. Och dessa äro i
allmänhet överraskande riktigt iakttagna och
rörligt återgivna. Författaren har den genuine
realistens förmåga att rekonstruera t. ex. ett
samtal med hela dess ballast av
oväsentligheter och utvikningar eller att på ett
övertygande sätt visa hur en kritisk, psykologisk
situation plötsligt kan uppstå ur vardagliga
tillfälligheter. Som prov på hans
iakttagelseförmåga blott ett litet citat. I denna
beskrivning på ett utseende finnes inte mycket som
avviker från tusen liknande beskrivningar i
moderna förströelseromaner och
magasinsnoveller: ”Han var lång och smärt, såg
mycket bra ut med sitt välproportionerade,
solbrända och märkvärdigt släta ansikte, sin
strikta bena, sina bruna, vackra ögon och
alltid älskvärt leende mun.” Mycket litet men
dock något: ”märkvärdigt släta ansikte”.
Denna obetydliga iakttagelse låter genast
bilden springa fram ur klichégalleriet till
individuellt liv. Den förråder att utseendet icke
är konstruerat utan verkligen sett.
Ännu så länge märker man kanske
författarens begåvning mest på hans lyckliga hand-
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
