Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - Georg Svensson: Kapitulation? Nej, ett steg framåt - P. Gr: Kommentar till Kaos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
lag med detaljerna. Detta gäller också
karaktärsteckningen, som onekligen är styvare i
bifigurerna än i huvudfigurerna.
Mästerstycket är naturligtvis Kalle Karlin, som nog även
han måste betecknas som en bifigur om ock
en monumental sådan. När helst hans vilda,
trotsiga desperadogestalt dyker upp i
synkretsen skänker han saft och must åt
sidorna. Han skulle ledigt kunna stega in i
den stora svenska pikareskromanen från
senare år, Pettersson och Bendel, utan att sprida
omkring sig den förstämning, som en objuden
outsider alltid plägar åstadkomma i ett glatt
och homogent sällskap. Men där finns även
andra ypperliga snabbporträtt: tjänsteflickan
Lisa, nästan karolinskt heroisk i sitt envisa
slit och sin trofasta, misshandlade kärlek, den
lilla på en gång beräknande och naivt
hängivna jazzflickan Sonja, löjtnant Kroneij med
sina försiktiga lebemanslater och sin inbilska
kerubfysionomi, skräddarmästare Karlin,
ursvensk i sitt brännvinsöde, disponent Norenius
och många andra. Svårare har författaren haft
att ge gestalt åt de figurer, som väl stått
honom närmast, de båda ynglingarna Harald
och Anders. De vägra envist att ta form.
Närmast förefalla de att göra tjänst som
språkrör åt författaren: genom Haralds mun
talar han om författarskapets besvärligheter,
genom Anders mun om livets. När de på
bokens sista sidor enas om sin föresats att
icke kapitulera, har man snarare känslan av
att en kluven natur äntligen fått sina bitar
att passa ihop än av att två människor funnit
varandra i ett gemensamt beslut. Även Ingrid,
den kvinnliga huvudpersonen, har, trots att
hon är en god typstudie, inte riktigt stigit
ned ur drömmarnas och idealens himmel.
Må vi hoppas, att författaren verkligen
vunnit den inre samling och den livserfarenhet,
som boken antyder, så att han härnäst är
rustad att helt gå upp i den uppgift, som
synes honom förelagd: den objektiva men
humant deltagande skildringen av
utomstående människor. Med sin smidiga, varken
ansträngda eller ansträngande stil, sin
fantasibegåvning och sitt klarsynta verklighetssinne
bör han ha alla utsikter att lyckas i sin genre.
Georg Svensson
Kommentar till Kaos
Eyvind Johnson: Bobinack. Bonniers
1932. 6: 50.
Då man hör termen proletärdikt, gör man
sig gärna föreställningen om en bok, där
verkligheten är sedd genom en bister
erfarenhet och återgiven på en ganska enkel prosa.
Denna föreställning är emellertid felaktig.
Ty visserligen tynges inte denna litteraturart
nämnvärt av tradition, men till gengäld är
den ofta genomdränkt av intryck från
tongivande radikalistisk litteratur och icke sällan
präglad av stilistisk elegans. Det gäller till
exempel Eyvind Johnsons roman ”Bobinack”.
Motivet är ett avsnitt ur den lägre
medelklassens liv i det nutida Stockholm;
händelserna taga en veckas tid och äro ordnade
kring en bilkrock på Kungsgatan.
Figurgalleriet är uttrycksfullt. Där möter först
direktör Kyndel Aromaticus, chef för A.-B.
Aromatica, en något slö herre, som
tillbringar sin tid med att läsa detektivromaner
och tror sig sköta sin affär ungefär ”som ett
barn som skjuter på ett lass hästen drar”.
Författaren har tydligen avsett honom som
en lättfattlig representant för den
borgarklass, han önskar ur världen. Till samma
klass hör kamrer Cederqvist, en vek och
godhjärtad stackare, som lever frånskild sedan
han misslyckats att kroppsligt tillfredsställa
sin fru och lära sig moderna danser. Där är
vidare etnografen Mårten Torpare, en
vandrande och skrivande man, författarens alter
ego och berättelsens kommentator. Där är
John Mount alias Hans Berg, som tidigare
levat i Amerika och Frankrike som
trollkonstnär, och som vid ett tillfälle nära nog
lyckats förvandla sig till neger. Där är
slutligen bokens titelfigur, den hemlighetsfulle
Bobinack, även han en äventyrlig existens,
i vilken författaren tydligen velat ge en tidens
och ödets man — en hänsynslös människa,
en kvinnotjusare och mystiker: ett stycke
Lenin, ett stycke Rasputin, ett stycke
Lawrence.
Utom dessa herrar bjuder boken också på
ett antal damer. De äro mestadels degene-
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
