Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - G. A.: Blåst över Röbäck - G. G-J.: Hjälten lever
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
säkert från vilken tid hon stammar. Det är
mycket bra.
Einar Rosenborg är inte särskilt originell
som stilist, och när man läser en mening som
denna: ”Vid suset vaggas Rikard in i
viskande dröm”, så är man nog färdig att
hasardera det omdömet att man läst en del i den
stilen i diktsamlingar som kommo ut mellan
1895 och 1910 och som man inte har några
särskilt allvarliga planer på att läsa om. Men
här får själva stiltypen ett slags eget behag;
det lätta tycket av nittiotal ger en sista
avslutande touche åt den fina tidskrönikan. —
Och var Einar Rosenborg i det följande ger
sig i kast med miljöer, bestämda till tid och
rum, ger han prov på en känslighet, en
intuitiv säkerhet som kulturhistoriska författare
— och andra författare också — kunde ha
skäl att avundas honom. Man kunde citera
detalj efter detalj.
Men det är inte bara detta, den friska
sommaren från pojkåren och de klara, graciösa
och roliga tavlorna ur bilderboken som man
har att berömma Einar Rosenborg för. Det
finns ett avsnitt i hans roman där skildringen
djupnar och hårdnar: det är berättelsen om
Rikards kondition hos handlanden P. N.
Röden. Det är bara berättelsen om en
medelålders fru som förför en ung pojke. Men
atmosfären i detta hem med dess kompakta
vulgaritet, dess pyrande hat är återgiven så
starkt att man nästan känner den fysiskt.
Personerna äro absolut levande; och den
moraliska kris som Rikard går igenom är
framställd med ett allvar, en smärtsam
sanning och en lugnt prövande blick som närma
sig storhet.
Det tredje avsnittet är det svagaste, eller
rättare sagt, det är det enda där man här
och var kan tala om svaghet. Det handlar
om Rikards utvecklingshistoria, men
författaren har inte stått tillräckligt fri gentemot
denne Rikard. En sida i hans väsen,
sentimentaliteten, den mångordiga självbespeglingen
är analyserad med ali skärpa; men det är
som Einar Rosenborg inte velat ta steget fullt
ut — det blir litet vagt, utan skarpa
konturer. Men allt annat är bra; och ingen lär
ångra att han läser boken. G. A.
Hjälten lever
Henry Peter Matthis: Hjälten lever.
Natur och Kultur. 5: 75.
Det är ett väldigt företag Henry Peter
Matthis gripit sig an med i den romantrilogi,
vars andra del nu föreligger färdig. Så
väldigt att det vore omänskligt om inte hans
krafter här och var skulle svikta. Att han
hittills lyckats så väl är beundransvärt.
Den skildring han ger av ett norrländskt
brukssamhälle har en bredd och en tyngd,
som gör den till något ganska ovanligt. Det
är ett myller av människor, ett vältrande av
massor. Samhällskroppens funktioner belyses
ur alla synvinklar. Kampen mellan de många
åsikter, som bryter sig mot varann, är given
med en sällspord vidsynthet och objektivitet,
även om man väl märker, var författaren har
sina sympatier. Matthis vet vad han skriver
om, han är vederhäftig och pålitlig. Han blir
kanske på sina ställen en smula långrandig i
sin strävan att ingenting hoppa över och
ibland litet för saklig. Någon gång får man
känslan av, att det inte är en författare som
talar utan snarare en mötesreferent. Han har
inte skytt någon möda när det gällt att
klargöra, hur det verkligen går till vid de
kommunalpolitiska kraftmätningarna i Munga,
men en läsare, som bara önskar sig en
underhållande roman, blir nog ibland en smula
tröttad av de långa diskussionerna. Det är
idédiskussion och idékamp, som ofta är
fullkomligt högdramatisk, men frågan är om det
inte blir för mycket av det goda. Bokens
konstnärliga utformning har blivit lidande
på, att författaren velat ingenting mindre än
säga allt. Där kommer bruksherrarna,
kapitalismens representanter, där är kyrkoherden
och hans trogna, det är bondeförbundare och
liberaler, så socialdemokrater av den gamla
stammen och sådana med en mera hetsig
framåtanda, kommunisterna, som splittrats i
mot varandra stridande fraktioner, nationella
ungdomsförbundare och fascister. Åt alla ger
Matthis frikostigt ordet på det väldiga möte
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
