Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - G. G-J.: Hjälten lever - G. G-J.: Vikstens noveller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
hans bok blivit, och där han själv sköter
klubban med sällsynt oväld.
Och striden han för har fått en dramatisk
och fantasifull tillspetsning genom att
sammanvävas med Ragnar Erlandsons öde.
Erlandson, arbetarhjälten, ”Människornas
son”, han som gav sitt liv, då han frälste
Munga från den hotande översvämningen.
Hans bragd är skildrad i romantrilogins
första del, som utkom för fyra år sedan, och
recensenten har ännu i gott minne några
partier därur av skakande styrka. Den gången
var det den stora timmerbröten, som hotade
Munga. Nu, i ”Hjälten lever”, är det ett
annat hot: storstrejken, revolutionen.
Arbetslösa och strejkande är på marsch mot Munga
för att göra sin rätt gällande. Skildringen av
hela samhällets bävan inför den annalkande
faran och arbetarmassornas tåg genom den
rykande snöstormen blir ibland fullkomligt
fascinerande. Man kommer nästan att tänka
på någon rysk storregissörs mäktiga grepp.
Men det är när författaren rör sig med
kollektiva enheter som hans roman har sin
starkaste verkan. De enskilda figurerna och
den äktenskapstragedi som utspelas mellan
de två huvudpersonerna intresserar inte i
samma grad. Man får aldrig riktigt tag på
de många människorna, som man i alltför
hastig följd konfronteras med. Inte ens rektor
Florin får riktigt mänskliga mått, där han
oavbrutet skrattande och hojtande går
omkring med sitt onda samvete. Hans
undersköna hustru är också svår att komma
underfund med. Hennes rena, höga gestalt är en
idealbild, som inte fått kött och blod. Deras
långa själsstrider är knappast heller så
trovärdiga. Det är inte de som tänker efter dessa
så komplicerade tankebanor utan det är
författaren som sitter och resonerar med sig
själv. Att fru Ragnhild tar livet av sig är
också något som man bara står frågande
inför, likaså mannens reaktion inför det hårda
slaget.
Men när Matthis låter andra resonera, när
kommunalpamparna dundrar på stämmorna,
när arbetarna mumlar, då lyssnar man med
så mycket större spänning.
G. G-J.
Vikstens noveller
Albert Viksten: Vargen. Bonniers.
5:75.
När man läst ”Vargen” inbillar man sig,
att Albert Viksten har en alldeles ovanligt
stadig skrivmaskin att hamra på och en tjock
kartong runt valsen, så att inte typerna slår
igenom. Eller också skriver han med
timmermanspenna. Timmermanspenna — inte
därför att den är trubbig, utan för att klenare
don knappast skulle hålla i en näve som
författarens.
Det är karlatag och krafttag hela boken
igenom. Det är kamp mot väldiga
naturmakter och kamp mellan starka män.
Det finns en gammal recensionskliché som
säger, att den eller den diktaren har både
hjärta och hjärna. Om Albert Viksten gäller
det snarare, att han har både hjärta och
muskler — starka armmuskler. Han har stor
och varm medkänsla för sina figurer, och
samtidigt råder det i var och en av hans
noveller en rent fysisk anspänning, en
energianhopning, som ofta utlöses i en väldig
eruption. Det må nu vara älvens is som går
upp, en timmerbröt som störtar sig utför
forsen eller två bredaxlade, tjurnackade
karlar som råkar i slagsmål. Viksten utdelar
storsmockor och rallarsvingar, så att det osar
bränt papper om sidorna. Men han blir aldrig
rå eller osmaklig för den skull, och alltid
är det för det rätta och goda han slåss. Han
är en människa med patos och en författare
med mustig berättarglädje. Han identifierar
sig helt med dessa kraftgestalter, som
obönhörligt kämpa sin kamp mot nordlandets
hårda natur. Rakt emot snöstormen går han,
tvärsgenom ödemarkerna. Och fram kommer
han. Det är hård strid och okuvlig vilja på
varje sida av hans bok.
Trots att de flesta av historierna behandlar
ett och samma tema, blir samlingen aldrig
långtråkig. Människorna är heller inte så
olika varann. Någon mer ingående
karaktärsteckning bryr sig Viksten inte om, och något
rikare typgalleri förfogar han inte över. Till
och med ”Menlösa Bernhard”, mähät och
ynkryggen, förvandlas plötsligt till en
kraftkarl, som ledigt vänder upp och ned på
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
