- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
54

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - G. G-J.: Vikstens noveller - G. G-J.: En historisk roman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

RECENSIONER

bygdens värsta slagskämpe och buse. Och
kvinnorna — de existerar knappast annat än
som föremål för två mäns rivalskap och ty
åtföljande kraftmätning.

Vad dialogerna beträffar är det egentligen
inte mer än en röst som hörs i boken: Albert
Vikstens. Det blir på så sätt något konstlöst
— ibland rent okonstnärligt —- över
skildringarna, men på den saken svarar väl
Viksten, att han ger tusan i allt artisteri. Och
det må vara hänt.

Bäst är författaren då han rakt på sak
berättar ett enkelt och osammansatt
händelseförlopp som i ”Filfrasen”, ”En holmgång”,
”Den sista glädjen” och andra. När det
gäller ett mera komplicerat skeende, en mer
påtaglig idékomposition, blir det hela inte lika
övertygande, någon gång rent konstruerat.
Nog undrar man till exempel, om Greta i
novellen ”Den femtonde” verkligen går och
väntar i femton år bara för att tillåta
författaren att spela ut den dramatiska klimax
historien innehåller. ”Skott i natten” lider
också av denna brist på antaglighet, som
nödvändiggjort uppslagets genomförande.
Men sådant förblir obetydligheter bredvid
den must och styrka, som fyller de flesta
andra historierna. Och bredvid det djupa
perspektivet i den monumentalmålning av
Norrland, som författaren rullar upp. Man
känner den höga fjälluften i lungorna, man
hukar sig under de stormknäckta furornas
fall, man gastkramas av lappsjukans
smygande ångest, man tyngs till jorden av den
ödesstämning som ligger likt mörka åskmoln
över de kämpande människorna.

Någon direkt tendens uttalar Viksten bara
på ett par ställen. Som då han vill att vi
skall kasta vapnen (”Skott i natten”) och
med en paradoxal gest bjuda famnen åt den
karga, vilda natur, mot vilken ändå striden
står. Viksten har sin lust i striden men inte
för dess egen skull, och han är sannerligen
inget råskinn. Dem hatar han. Han vill ha
ärliga, renhåriga tag.

Den egentliga tendensen gömmes i själva
skildringen. Skildringen av hur fattigt, hårt
och ont människor har det. Där kommer han
inte med någon pekpinne. Och det behövs
inte heller. Man förstår så mycket bättre vad
han menar då. Man förstår det bäst, när han
tar en i rockkragen med stadiga nävar och
bara berättar på. När berättelsen flyter som
en vårflodssvälld älv. När den inte stannar
upp i kompositionsbesvärets dödvatten.

”Vargen” är en stark bok och skriven av
en verklig karl.                G. G-J.

En historisk roman



Annie Åkerhielm: Romare. Bonniers.
5: 75.

I ett kort företal till sin sista roman
försvarar sig Annie Åkerhielm mot de eventuella
angrepp som kan riktas mot henne för hennes
handskande med de historiska sanningarna.
Om nu verkligen någon skulle kunna sätta
bock i kanten här och var, därför att
författarinnan inte följt Livius fullt troget, så tror
jag ändå, att ingen kan förneka, att ”Romare”
är en ovanligt bra och redbar bok. Både som
tidsskildring — ibland känner man sig
tvärsäker på, att det är Annie Åkerhielm och inte
Livius som har rätt — och som roman i
största allmänhet.

”Romare” är ingen bred och pompös
paradmålning utan en koncentrerad, fast
sammanhållen skildring av två mäns fiendskap
och försoning. Första hälften är mästerligt
byggd. Den är fylld av en dramatisk
spänning som stegras mer och mer och till slut
når sin kulmen då Papirius benådar Fabius.
Sedan luckras berättelsen upp något och
förmår inte överallt hålla stilen lika fullständigt.
En och annan sida får direkt karaktären av
lärobok i historia, men detta må nu vara
betingat av nödvändigheten att klargöra
sakläget. Så knyts trådarna ihop igen och
intresset är lika spänt som förut.

Människorna i ”Romare” lever.
Centralfiguren, diktatorn Papirius, har blivit en
verklig monumentalgestalt. Hetsporren Fabius
är också trovärdigt gjord. Kraftmätningarna
mellan dem ståtliga trots att författarinnan
sannerligen aldrig begagnar sig av några
kraftord. Hennes stil är tvärtom sällsynt lugn
och jämn, den är klar, enkel, lättflytande. Det
ligger en sund och välgörande återhållsamhet
i hennes sätt att berätta. Ingen blodstank
sveper över slagfälten, inga ångestvrål höjs
av de sårade. Men var det inte så i verklig-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0782.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free