Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - G. G-J.: Vikstens noveller - G. G-J.: En historisk roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
bygdens värsta slagskämpe och buse. Och
kvinnorna — de existerar knappast annat än
som föremål för två mäns rivalskap och ty
åtföljande kraftmätning.
Vad dialogerna beträffar är det egentligen
inte mer än en röst som hörs i boken: Albert
Vikstens. Det blir på så sätt något konstlöst
— ibland rent okonstnärligt —- över
skildringarna, men på den saken svarar väl
Viksten, att han ger tusan i allt artisteri. Och
det må vara hänt.
Bäst är författaren då han rakt på sak
berättar ett enkelt och osammansatt
händelseförlopp som i ”Filfrasen”, ”En holmgång”,
”Den sista glädjen” och andra. När det
gäller ett mera komplicerat skeende, en mer
påtaglig idékomposition, blir det hela inte lika
övertygande, någon gång rent konstruerat.
Nog undrar man till exempel, om Greta i
novellen ”Den femtonde” verkligen går och
väntar i femton år bara för att tillåta
författaren att spela ut den dramatiska klimax
historien innehåller. ”Skott i natten” lider
också av denna brist på antaglighet, som
nödvändiggjort uppslagets genomförande.
Men sådant förblir obetydligheter bredvid
den must och styrka, som fyller de flesta
andra historierna. Och bredvid det djupa
perspektivet i den monumentalmålning av
Norrland, som författaren rullar upp. Man
känner den höga fjälluften i lungorna, man
hukar sig under de stormknäckta furornas
fall, man gastkramas av lappsjukans
smygande ångest, man tyngs till jorden av den
ödesstämning som ligger likt mörka åskmoln
över de kämpande människorna.
Någon direkt tendens uttalar Viksten bara
på ett par ställen. Som då han vill att vi
skall kasta vapnen (”Skott i natten”) och
med en paradoxal gest bjuda famnen åt den
karga, vilda natur, mot vilken ändå striden
står. Viksten har sin lust i striden men inte
för dess egen skull, och han är sannerligen
inget råskinn. Dem hatar han. Han vill ha
ärliga, renhåriga tag.
Den egentliga tendensen gömmes i själva
skildringen. Skildringen av hur fattigt, hårt
och ont människor har det. Där kommer han
inte med någon pekpinne. Och det behövs
inte heller. Man förstår så mycket bättre vad
han menar då. Man förstår det bäst, när han
tar en i rockkragen med stadiga nävar och
bara berättar på. När berättelsen flyter som
en vårflodssvälld älv. När den inte stannar
upp i kompositionsbesvärets dödvatten.
”Vargen” är en stark bok och skriven av
en verklig karl. G. G-J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
