Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - Paul Gemer: En filosof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
erkända kulturprinciper. — Gemenskap är
vidare ett ord, som synnerligen väl passar
bokens författare. Hans Larsson är en i
positiv mening konciliant natur, han har ända
sedan tidiga år strävat att på ömse sidor om
skiljegränser och stridsfronter urskilja det
gemensamma, och detta icke av böjelsen för
billiga kompromisser utan på grund av en
teoretiskt legitim önskan att tränga fram till
problemens konvergenspunkt.
Man kan således säga, att bokens titel är
på en gång ovanligt aktuell och ovanligt
väsentlig. Och vad som gäller titeln, har i
detta fall sin tillämpning även på innehållet
— fastän man givetvis kan anmärka, att
aktualiteten icke företrädesvis ligger på ytan.
De uppsatser, som här sammanförts, ha
tillkommit under de senaste fem åren och
handla om mångahanda ting, men utmärkas
dock alla därav, att de på ett eller annat sätt
röra sig omkring, vad deras författare i en
av sina tidigare böcker kallat ”det helhetsliv,
som utgör vår grundträngtan”. Att författaren
här kallat detta helhetsliv gemenskap, beror
på, att han särskilt avsett dess uppenbarelse
i den enhet i mångfald, som brukar kallas
mänskligheten.
Ämnet får emellertid en bestämd
begränsning. För de lägre och vanligare arterna av
gemenskap — allt det som i en mer eller
mindre föraktfull mening kan betecknas
såsom samförstånd kring det primitiva eller det
”gemena” — har Hans Larsson föga eller
intet intresse. Han går dem förbi. Vad som
ligger honom om hjärtat, är att fästa
uppmärksamheten på gemenskapens högsta form.
Då det gäller att åskådliggöra den, använder
han flera medel, men särskilt ett: hänvisningen
till mästarna i det förgångna, till Platon och
Spinoza och Kant, men också till Laotse och
Plotinos och Eckehart, företrädarna för
österländsk, nyplatonsk och kristen mystik.
Praktiskt gäller det, kan man säga, en gemenskap
i två riktningar: med människor genom
tillgivenhet eller kärlek, med mänsklighetens
högsta värden genom gripenhet och vördnad.
Men teoretiskt reser sig då frågan, huruvida
gemenskapen finnes inte endast som uppgift,
utan också som förutsättning i verklighetens
egen struktur. Är mänskligheten i själva
verket en enhet? Äro alla värden egentligen ett
enda? Hans Larsson menar tydligen, att så
är fallet. Om mänsklighetens enhet talar
han i den inledande uppsatsen, där han
avhandlar atomernas, idéernas och själarnas
gemenskap, och dröjer vid Plotinos’
uppfattning om världssjälen, vilken genomtränger
individerna liksom individens själ
genomtränger kroppens lemmar. Om värdenas enhet
talar han i en studie över Laotse och vad
denne kallade ”Tao”, vad Platon kallar ”det
godas idé”, Plotinos ”det Ena”, Eckehart
”Gud”. Men Hans Larsson reserverar sig
samtidigt mot den österländska kvietismen i
Laotses åskådning. Vi västerlänningar,
framhåller han, kunna icke vända det praktiska
livet ryggen; genom ”kultur- och rättsliv”
måste vi bana oss väg till ”Taos tysta liv”;
under vardagens möda skall evighetsvärdet
taga gestalt. Det var också mäster Eckeharts
mening.
Då man söker göra sig reda för den stil,
som präglar Hans Larssons meditationer,
stannar man gärna vid ett av dess drag:
föreningen av logisk skärpa och psykologisk
konkretion, den egenartade enheten av tanke
och känsla. Detta drag är icke — som en
eller annan logicist kunde tänkas mena —
en vetenskaplig svaghet, en brist på teoretisk
distinktion, det sammanhänger tvärtom med
en välgrundad verklighetsuppfattning och är
resultatet av en medveten strävan. 1 en av
bokens uppsatser anger författaren
meditationens väsentliga egenskap vara, ”att den
helt enkelt säger som det är. Den har icke
rum för känslosvall, men ännu mindre är
den känslotom; den är helt och hållet känsla,
endast att denna blir ett med den sökande
tanken och denna ett med personligheten”.
Det är, om man så vill, en tillämpning av den
gamla sanningen, att begreppet utan
åskådning är tomt. Det är vidare en fin och riktig
formel för särskilt själsvetenskaplig realism.
Det är slutligen en formel för personlig
mognad, densamma, som författaren avser, då
han på ett annat ställe säger, att vetandet
för de betydande filosofer, som hylla detta
såsom det högsta, ”närmar sig till vishet och
blir icke bara en kunskap utan en
sinnesförfattning”.
Om det gällde att sammanfatta intrycket
av Hans Larssons bok, skulle man kunna
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
